Aftonbladet – 14 januari 1869, sida 2

EEE RENEE AAA veta att jag dör oskylåte så att om de beoråta min olycka, de åtminstone ej begråta ett brott, som jag aldrig begått. Qvinnorna hade redan allesammans börjat gråta, med denna lätthet att utgjuta tårar, som man alltid finner hos naturbarn och okonstlade menniskor. Min själs son, mitt lifs son, som jag burit i mitt sköte! snyftade modren, om du hade blifvit arkebuserad, så hade mitt hjerta brustit för samma kulal! Pobrecito! Så förfärligt! Gud oeh mitt lif! Pobrecito! suckade de andra qvinnorna. Men se nu Bbara, fortfor denna det katolska folkets egen son, med stor värma och liflighet; se nu bara hvad Vår Fru af Carmen hade gjort för mig. En ströfkår hade denna morgon påträffat några morer som dolde sig i ljungen, fångat och fört dem till lägret. Der blefvo de visiterade, och hos den ena fann man en silfvermedalj. Denna medalj igenkändes af lebrijanens kamrater som den, hvilken deras mördade kamrat beständigt burit om halsen. Cheferna började då misstänka att morerna mördat soldaten. De lofvade fängarne att få behålla lifvet om de bekände an de fått medaljen i sina händer. Då sjöngo de ut och erkände att den moren hos hvilken penningen blifvit funnen, var mördaren, och jag blef naturligtvis frikänd. Och kunnen I nu gissa hvad det var för en medalj som räddade mitt lif och min ära och bevisade min oskuld? Den heliga jungfruns af Carmen medalj! Heliga moder! Heliga moder! utropade qvinnorna i korus rörda och förtjusta. — Men, Roque, sade faster Manuela; gjorde du då iote i den stunden något löfte om tacksamhet till den barmhertiga Guds modren, som skänkt dig sitt mäktiga beskydd? Jo, sefora, det gjorde jag visst, svarade soldaten med mycket allvar. Jag gjorde det löftet, så sannt Gud låter mig lefva för att uppfylla det, att upphöja Vår Frus heliga namn högre än stjernorna gå, välsigna det hvarje dag och hvarje timme, och så