Aftonbladet – 14 januari 1869, sida 2

att han rusade emot och stack härs och tvärs med sin värja, utan att någonsin träffa mig. Men jag, som hvarken hade lust att döda honom eller låta honom döda mig, gaf honom bara ett slag på hufvudet, så att han föll omkull och blef liggande. Han somnade nästan med det samma och jag lät honom ligga der för att sofva ruset af sig. Men vid uppropet om aftonen saknades han. Undersökning anställdes och det felades inte dem, som skyndade sig att berätta att vi gått ut för att slåss, och de till och med utvisade stället der vi varit. En korporal och några soldater skickades dit, och funno lebrijanen liggande der hufvudlös. Jesus Maria! Helige Gud! utropade qvinnorna med en mun. Roque, hade du då dödat honom mot din vilja? Vaya! om jag hade dödat honom, med eller mot min vilja, stode jag väl inte nu för att berätta det. Fortfar, Roque,, sade faster Manuela; jag känner mig till mods, som den som var rädd att taket skulle falla ned på hufvudet på honom. Jo, der går man raskt till verket, fortfor soldaten; innan jag kunde hinna läsa en bön, var jag ställd inför krigsrätt och, oaktadt jag aflade ed på att jag ej var skyldig till detta brott, dömd att arkebuseras, Jag hade ingenting annat att göra än vända mig till den heliga jungfrun af Carmen, som nyss räddat mig från skeppsbrott, och bedja henne om hjelp, ty af menniskor hade jag intet annat än ondt att vänta. En lördagsmorgoa togo de mig ur arresten och förde mig åter fram för rätten. Nu skola de skjuta ihjäl mig, tänkte jag, tog fram min relik och kysste den och sade till Vår Fru: nu, då du inte har räddat mitt lif, eftersom det väl inte, så var Guds vilja, gif mig, moder min, en lycklig dödsstund så att mitt hjerta icke uppreser sig mot Gud, som förlåter den som i döden omvänder och ångrar sig. Jag beder dig inte om mod, ty det har jag sjelf, men, heliga moder, trösta mina föräldrar öfver min död, och låt dem