Aftonbladet – 14 januari 1869, sida 2

daten, voro vi alla litet muntra; jag hade drackit ett glas och var litet yr i hufvudet — sanningen måste fram, så mycket mera som vid dylika tillfällen det inte är menniskan sjelf utan kamraten i hufvudet ), som ställer till all oreda. Jag hade kommit att gräla smått med en ifrån Lebrija, som inte bara var yr i hufvudet som jag, utan ändå värre, och han skröt så fort han kunde hinna öfver kyrktornet i sin hemort, och sade att det räckte upp öfver molnen. Ja, säger jag, man vet nog huru ni i Lebrija äro stolta öfver ert kyrktorn och så rädda om det, att när vintern kom, sedan det var färdigbygdt, så visste ni ej huru ni skulle kunna akta det nog, utan så många som hade får, slogo ihjäl dem, togo skinnen och sydde ihop till en pels åt tornet, och allt sedan kallas ni också för fårpelsar. Lebrijanen blef rasande och frågade om jag menade att hans folk var en hop hedningar och barbarer. Visst inte, säger jag; tvärtom de äro mycket förståndiga och kloka, som man kan höra af den begäran de framställde till kungen, då han lät gräfva en kanal förbi staden, att han skulle förklara Lebrija för sjöhamn. Sådan spektakelmakare! skrattade qvinnorna. Visste du inte,, anmärkte faster Manuela, att lebrijanerna alltid bli ursinniga öfver de der gamla historierna? I alla fall fick jag nu lära det på egen bekostnad, ty mannen från Librija steg upp och sade mig i rena ord och med alla bokstäfver, att vi frånj Dos Hermanas voro några vilda ohyfsade menniskor, dummare än fåglar och slankigare än frusna bönor, hvarpå jag gaf honom en ganska ordentlig örfil Ave Maria, gosse, det var illa gjordt! sade faster Manuela. ! Sefiora, den som inte frågar efter ovett, frågar inte heller efter slag; han förolämpade mig och en hederlig karl vill hellre vara död än skymfad. Vi gingo ut ur lägret för att slåss. Lebrijanen var så blind af ilska och vn,