Aftonbladet – 13 januari 1869, sida 2

Det är sannt, min son, och derföre mina herrar, en skål för drottningen och fäderneslandet! Slut. It. Löftet. De hederliga invånarne i staden Dos Hermanas blefvo angenämt öfverraskade då jernvägen mellan Sevilla och Cadiz framdrogs till deras stad, och utom sig af förtjusning, då de fingo se lokomotivet, detta rytande vidunder utan hufvud, som flyger utan vinsar och drager efter sig en heil galerflottar, som man sade i staden. En ny tidrymd börjar nu för denna stad och dess omgifning. Det nya skall medföra nycket godt; måna hus skola få tegeltak, nycket blifva nytt, putsadt, ordentligt, men olket skall icke längre vara så tarfligt, encelt och egendomligt som det nu är. Ejsheler skall der finnas så många poetiska elenenter som nu, åtminstone icke för dem som Uska den landtliga enkelheten, det naturliga ch deri se det poetiska och det sköna. Men im nu någon skulle tro oss vara fiende till rnvägarne, så måste vi på det bestämdaste leremot protestera. Tvärtom, vi äro i hög rad vänner deraf, icke allenast för det både illiga och beqväma sätt att resa som de tillåta, utan förnämligast derföre att jernväarne äro det bästa medel att undvika hä-! tars och åsnors eljest oundvikliga martyr om, som nutiden känner. Framför ett hus, beläget i den från jern-! gsstationen Jängst aflägsna stadsdelen, satt n junimorgon på den stenlagda gården en rupp af yngre och äldre qvinnör, alla sys-! slsatta med handarbeten. Genom den an-j4 d öppna porten åt gatan, inkom nu en gam