Aftonbladet – 13 januari 1869, sida 2

— I ett Helsingforsbref i Helsingfors Dagblad för den 31 December läses: — — Jag kom att nämna CarlaXIL. Den 30 November i år var årsdagen af hans död, skrifver du, men ingen finsk tunga rördes ens för att erinra om den dagen, icke ens en helsning sändes till bronsen, som nu står der vid Mälarevattnen. Du har rätt, men här i landet har man redan glömt att han en gång var vår konung. Fordom följde vi med det unga lejonet på hans vikingafärder kring verlden, och de finska karolinerna — våra förfåder — läto gerna tappa sitt blod för hans skull. Men man måtte ha tappat det för mycket, ty ättlingarne ha icke mången droppe qvar. Tolfte Carls namn, som förr var ensamt nog att hemta tröst åt det under pröfningar och elände dignande folket — det är glömdt nu, och då man nyss afhöljde den enkla minnesstoden, saknade du den finska hedersvakten. Nå, det må så vara — vi kunde icke vara der, men våra minnen hade dock kunnat det, om de så velat. Men genom lämpliga metoder har man af oss lyckats göra en samling så försigtigt folk, att vialldeles förneka vår förra bistoria.. Man talar icke mera om svenska tiden! yttrade en herre, då man på tillfrågan svarade att någrå stenmurar daterade sig från denna tid — eller rättare hade den djerfheten att qvarstå sedandess. — Det kommer alldeles icke att förvåna mig om någon en vacker dag skulle tala om 1808—9 års insurgenter. Skall afsides i kyrkogård läggas, heter det om sjelfspillingar, och hvad vore de väl annat dessa män, som hittade på den absurda tanken att i det sista kämpa under sina gamla fanor, trogna pligt och ed, ehuru de nog bort inse att de icke hade trumfen på sin hand? Sådana slags lejon äro icke mera nationella hos oss, ty alltsedan vi trädde i nytt äktenskap vilja vi, hemtama diplomater, att vi skola 1väfva hvarje minne af det förra. Vi BKaså änge gått på tåspetsarne, med förskräckelsen målad i vårt ansigte, hviskande det viga: schschsch! att vi verkligen börjat tro på egen ofelbarhet.