Aftonbladet – 13 januari 1869, sida 2

Under tiden visste Maria ingenting om Juan Joså. Deremot hörde hon många ögat öfverdrifna berättelser om de förluster armen lidit i och för den stora segern. Då hon ej hörde något från sina söner, tog hon för af. gjordt att en eller båda stupat i striden, och hennes ånger och sorg kände inga gränser. Slutligen var det henne omöjligt att längre qvarstanna i hemmet, i denna förfärliga ovisshet, utan hon, som många andra mödrar, skyndade till hufvudstaden, dit man visste att de sårade skulle ankomma med det snaraste och der hon hoppades erhålla någon underrättelse om sina söner. Hennes dotter följde henne; Catalinas oro var icke mindre djup än modrens, men hon yttrade föga derom: hon blott bad att få följa sin mor, men bönen åtföljdes af en blick, som gjorde ett nej omöjligt. Moder och dotter ankommo till Sevilla på aftonen den 9 Februari eller samma dag som de sårade anländt. Sedan de båda fruntimren hvilat en stund på värdshuset, begåfvo de sig genast ut för att erhålla underrättelser. Folkströmmens riktning förde dem fram emot processionen, som med de sårade i triumf tågade genom gatorna till de utsedda qvarteren, De båda qvinnörna stego in i en port för att se tåget passera. I spetsen gingo fem trumslagare och en talrik musikkår; derefter kom municipalgardet till fots; derefter fanorna, omgifna af fackelbärare; derefter de sårade! från afrikanska hären, med lagerkransar och och små fanor, på hvilka i silfverbokstäfver lästes namnen på de ställen, hvaraf arniens segrar fått namn. Slutligen kom guvernören, omgifven af sina embetsmän, framför honom bars drottningens porträtt och tåget slöts af en infanteripiquet med musik i spetsen. Der komma de såradel ropade folket, och