Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Det är icke allt guld som glim mar. Från Paris skrifves den 6 i denna månad En bekant tysk juvelerare bärstädes blef i går et offer för tvenne utstuderade bedragare. esse som utgåfvo sig för mexikanare, kommo nemliger in till honom för att utbjuda ett parti guldsand Såsom bevis att sanden var af utmärktaste slag lade de fram för köpmannen en guldstång, som var förfärdigad af dylik sand, Juveleraren bac om tillåtelse att af sakkunnig person få låta under söka guldstången, hvilket också af mexikanarne beredvilligt medgafs. Proberaren ansåg gulde vara ytterst fint och gaf tillika juveleraren någo skedvatten, hvarmed han sjelf kunde profva gul det. Hemkommen gjorde också juveleraren de vanliga profvet, hvilket utföll särdeles väl. Sked vattnet angrep ej guldet det ringaste. Sålunde öfvertygad om att ha gjort en briljant affär be talte juveleraren det öfverenskomna priset 70,00( francs. Men efteråt kom han på den tanken at än en gång undersöka det köpta guldet och di utföll det så att hvad han så högt betalt icke va guld utan — koppar. Den lilla flaskan, hvara han vid profvet begagnat sig, innehöll nemliger icke skedvatten utan vanligt rent vatten. Desmå flaskor, som för dylika prof begagnas, hafva nem ligen alla precist samma utseende och de fiffig: bedragarne hade i en hastig vändning utbytt dei af juveleraren från proberaren medförda mot e! dylik, innehållande vatten. Den bedragna juve leraren vände sig genast till polisen, telegrafei sattes i rörelse, hela den hemliga polisen upp budades, men juveleraren har ännu ej fått se er skymt af sina 70,000 francs. — Två franska invalider disputerad en dag med hvarandra, hvarvid den ena,-:i ett ut brott af vrede, kastade sina båda träben i ansig tet på sin kamrat; härigenom blef denne doc visst icke öfvertygad ehuru han förlorade det end: öga, som han egde i behåll. Efter denna dag to; den förre af de båda gubbarne för vana att, di han talade politik, först borra fast i marken sin: trästumpar och ej lösgöra dem, förrän samtale var slutadt. Han kunde icke tåla England oci blef grön och gul i ansigtet af ilska, då man ta lade om Waterloo. Dessa engelsmän! sade han, se huru fega ocl öfvermodiga de äro: det var icke nog för dem at hafva gifvit namnet af denna för oss så ärofull batalj åt ett torg, en öppen plats, en gata, eI boulevard, en park; de hafva dessutom velat häm na sig på oädelt sätt på den tappre Cambronne och de hafva i denna afsigt uppfunnit waterloo sets. — En närgången riif. Galeasen Paulinda liggande vid yttersta ändan af Tåtorp (vid sjö Wiken i Westergötland) har en tid haft besök a en räf, hvilken blifvit trakterad med hvarjehand födoämnen och derigenom blifvit så djerf, att ha: gått upp på däck och tittat in genom skepparn kajutfönster. Han söker sin föda på däck, snoka öfverallt, men så snart någon visar sig, går ha långsamt sin väg. (MARIEST. VECKOBL.