Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 2

Article Image
erläggande angår, att helt enkelt hålla sig till den i skeppsdokumenterna angifna drägtighet, utan hänsyn till flaggan. — Postverket. Postmästareni Bollnäs, kaptenen G. F. Kökeritz har den 8 dennes aflidit. — BränvinskontrolHem, Chefen för civildepartementet har i går i tjenstgöring under an-; dra brännivgsterminen innevarande år, omfattande tiden från den 16 Januari till den 1 Februari i kallat följande öfverkontrollörer: för Malmöhus län H. Carlheim-Gyllensköld; för Kristianstads län: S. Henschen ; för Östergötlands län : frih. J.L. Rehbinder; för Skaraborgs och Örebro län: G. G. G. Lindencrona; samt för Stockholm, Upsala och 3ö! dermanlands län samt Stockholms stad: R. C. von Kramer. — Barnhusmedaljer. Efter från vederbörande presterskap inkommen anmälan om den ömma och kärleksfulla omvårdnad hemmansegaren P. M. Johansson och hans hustru i Kongstorp inom Melby församling af Jönköpings län städse visat sin från allmänna barnhuset härstädes uttagna fosterdotter, har direktionen öfver barnhusinrättningen tilldelat Johansson barnbusets medalj i silfver att å bröstet bäras. Enahanda belöning för öm vård om barnhusbarn har direktionen tilldelat hemmansegaren E; Pettersson i Knafrabo, Burseryds socken af Jönköpings län. (D. 4.) — Från Dalarö skrifver en korrespondent till oss den 11 Januari: Det för några dagar sedan omnämnda finska skonertskeppet Emma, som för motvind i början af denna månad inkom till Dalarö för att, såsom det troddes, der öfvervintra, har, sedan omslag i väderleken med sydvestlig vind inträffat, sistl— onsdag afseglat till be: orten Helsingfors. bräder. K. M:ts befallningshatvande i länet kungör nu derom, uppå anmälan af Dalarö tullkamHäl som har fyndet om hand, i Postoch Inrikes tidningar. Några af plankorna och bräderna äro märkta: N.N. FA, E.L.R. — Haveri. Norska skonerten Gyda, hemma i Stavanger och förd af kapten A. Schreiber, som den 19 sistl. November härifrån afseglade till Lissabon med last af jern och trä, Bar den 7 dennes, efter att i Nordsjön hafva uthärdat svåra stormar, inkommit till Cuxhaven med skador på segel och å andra delar af fartyget. — Ett skeppsbrott. I Wisby Posten läses följande uppsats: Rånehamn, belägen å Gotlands sydöstra kust beskyddas i söder och sydost af den s. k. Ytterholmen, hvars södra spets är skild från fastlandet genom ett sund, hvarigenom södra farleden till Rone löper, och i fortsättning af hvars nordliga udde en rad af öfveroch undervattens grund en och en half mil i nordost utspringa, slutande ytterst med det farliga grundet Mellorden. Från kusten en qvarts mil norr om Ronehamn utsticker i sydost ett ref, slätande en åttondels mil innanför Mellorden, och bildande sålunda den nordliga farleden in till hamnen. Den bassin, som naturen sålunda bildat, och som rymmer hundratals fartyg, kallas Ronehamn. Den 10 Nov. 1863 randades. Gråa. sönderslitna molnmassor jagade öfver himlahvalfvet, en orkanlik storm herrskade. Denna på sitt sätt högtidliga naturscen kallar alltid kustboen till stranden: han vill se hur de mäktiga naturkrafterna kämpa; hans mod manar honom att deltaga i den djer: leken derute. Hyddan är då för trång, stranden för fredlig; det är hafvets son, som vill kämpa med böljan, brottas med faran, kasta tärning om lifvet. Kalle man detta för poesi,, om man så vill, och det är så, men det är naturens, verklighetens, sanningens. Vi återgå till den 10 Nov. Talrikt samlade voro kustboerna vid Ronestrand. Budskapet ett skepp står på -Koggen., ett af de uppräknaden grunden, kallade snart alla. Man såg skeppet stå på yttersidan af det farliga grundet; man såg huru det vred sig under de förfärliga brottsjöarne; man såg huru dessa hemska brott öfvervältrade fartyget, upplösande sig i ett hvitt skum, som stänkte sin fradga öfver masttopparne, på en af hvilka ett segel, eller rättare trasor deraf hängde, ursinnigt piskade af den vilda stormen, — Dessa våta famntag buro döden i sitt sköte för det olyckliga fartyget. Besättningens räddning låg tungt på allas hjertan: men buru skulle denna räddning ske? kanonångaren Alfhild låg i hamn, danska ångaren Öresund också, men ingen af dem kunde gå ut;stormen var för öfverhändig, faran ögonskenlig. Af de modiga kustboerna mättes ej faran då frågan gällde räddning af menniskolif. -Deras båtar äro små, tycker man: men i deras ögon äro de stora nog. Kustboen är förtrogen med sin farkost, den är lydig i hans hand, han har pröfvat den nog. Men intet uppehåll fick här egarum. Man borde betänka, att de arma skeppsbrutne uthärdade en så att säga mångdubbel död. Kanske nästa timma hade de ursinniga brotten söndersplittrat vraket, och då var allt förloradt. Folket måste bergas. utropade de bebjertade kustboerna, och beslut och handling följdes åt. Snart såg man fyra båtar på väg till fartyget. Det var en hemsk, men herrlig syn; det var ej gods och guld med hvilken denna handling köptes; den härledde sig ifrån hjertats varma maning, inför hvilken känsla den kalla metallen förlorar, all betydelse. Välsignelse öfver de modiga männens framsade eller önskade hvar och en som såg denna deras brottning med storm och våg. Man såg huru de små farkosterna arbetade sig allt längre ut, man såg huru sjöarne öfverspolade dem alltjemt. Ännu en stund — och man såg tvenne af båtarne i närheten af skeppet och derefter återvända. Ingen kunde komma ombord. Dåt var första försöket. Återkomna stod smärtan att läsa på de modige kustboernas anleten, men icke modiöshet. Man hade sett att besättningen var qvar på fartyget. Man hade hört deras nödrop, smärtsamt öfverrösta stormens tjut och svallvågornas dån. Man visste nu att de skeppsbrutna voro engelsmän. Ännu ett försök mäste göras. Engelsmännen skola räddas, utropade våra kustboer; och efter en stunds hvilasbegaf man sig af med trenne båtar. Lotsen Ronvik, lotsen Holmström och husbonden Joh. Nicl. Danielsson från Burs, voro anförare hvar på sin båt. Stormen fortfor i all sin vildhet, brottsjöarne vöro lika rysliga. Faran varj; Mycket stor. På långa mellanstunder bemärktes ej båtarne, de voro nere i de djup som bildas mellan brottsjöarne. Under andlöst spanande upp täckte man ånyo de små farkosterna, hvilka, förda med kraftiga armar, vigt klättrade upp på spet-1 sarne af brotten. Det var en pinsam vexling af: ångest och hopp att skåda detta räddningsarbete. Den minsta ovarsamhet hade ögonblickligen med-! fört allas undergång. Slutligen såg man den ena båten efter den andra; komma intill fartygets bogspröt, och med mellanstunder, i mån af som brottsjöarne sådant med-; gåfvo, emottaga besättningen, som derifrån firade 5 SAMA AS SET IEEE KE TSE EET AES

12 januari 1869, sida 2

Thumbnail