Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 2

Och generalerna och de förnäma herrarne komma nog hem, de.n Visst inte, Maria, visst inte; och om någon af dem för sina sårs skull eller för anra olyckors skull nödgas resa hem, så blifva de förtviflade deröfver; jag känner dem, Maria, jag känner dem. Ack, de gå då alla förloradet Det tror jag inte; Gud och den heliga Maria skola nog hbjelpa dem väl derifrån; det är min tro. Låt oss då bedja dem derom suckade den stackars modren. Heliga moder, de värnlösas beskyddarinna, hvar äro mina söner? Äro de vid lif? Och om de äro det, beskydda dem du och bevara dem vid lif och helsa! Huru tunga måste deras hjertan vara! Huru nedslagna deras sinnen! Heliga moder, se ned till dem! Vi bedja dig på det du må bedja för dem i himmelen ! Hela familjen började andäktigt bedja och rosenkransarne framtogos med denna ifver, som ängslan och rädda förhoppningar, förtviflan och undergifvenhet framkalla; knappt hade: de emellertid slutat sin bön förrän en liten gosse ropade utanför porten: Farbror Juan Jose, min far säger att ni har ett bref på posten och att det är från Afrika. Juan Jos6 skyndade ut på gatan med så raska steg som om han varit tjugu år, medan Maria och hennes dotter kastade sig på knä och lyftade sina hopknäppta händer upp emot en bild af den heliga jungfrun. Juan Jose återkom snart med en af sina grannar, som kunde läsa skrifvet, och som läste med hög röst det bref den gamle bar i sin darrande hand, och som lydde sålunda: Mina kära föräldrar!) Jag hoppas att ) Detta bref är nästan ordagrannt afskrifvet af ett bref från en ung soldat.