Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 2

göto floder af regn öfver jorden. Vinden tjöt, som onr den, för att förskräcka Spaniens söner, i Afrika hopsamiat lejonens rytanden och morernas vilda härskri och fört det med sig öfver hafvet. Ack, om stormen ville taga slut en gång! sade Catalina halft hviskande. Ja, du lefvandes Gud! suckade hennes mor. Lera till golf och tält till tak, och koleran som plockar bort den ena efter den andra och moren som anfaller och förföljer den — ack! hvarken kropp eller själ kan stå emot sådant. Och det är ändå inte det värsta, tillade Juan Jose, med -den hos folket vanliga uppriktigheten, i det han höjde blicken mot taket och knäppte ihop händerna. i Inte det värstal upprepade Maria för skräckt. Hvad vill du mer, Juan Joså? Säg strax. Hungersnöden är värre, svarade mannen dystert. Heliga Maria! Hvad säger du? An provianten då? Provianten finnes inte der, utan den skall föras öfver från Spanien, och i dessa eviga ormar, som aldrig vilja taga slut, kunna ej ens fåglarne komma öfver sundet. Detta, Maria, är det värsta af krigets elände, och om Gud nn sinder oss dessa stormar, är det för att pröfva vårt mod och vår ståndaktighet, och för att den dyrt köpta segern skall blifva så mycket mera lysande och kärn Eller så mycket kännbarare och bittrare begråtna våra förluster,, svarade hans hustru; Jesus, Jesus! Storm och vinter, pest och död, vilda och förrädiska fiender på alla kanter, och dertill hungersööd! Hvem skulle inte förlora modet vid allt! detta ? Den spanska soldaten, Maria.