Aftonbladet – 11 januari 1869, sida 4

Till Svenska Allmänheten! Hvar taga bröd för dagen? Hvar erhålla ut säde till våren? Så frågar sig i vinter befolk. ningen i många delar af det fattiga Småland, och med oro och bekymmer måste enhvar, som kän ner tillståndet inom Korsberga, Lemnhult, Näs hult, Stenberga, Skirö och Nye församlingar inom J Östra härad af Jönköpings lån instämma i dessa frågor; ty det är ingen vanlig nöd, som framtvingar dem, nej det är hungersnöden i dess fruktansI värdaste gestalt. Efter den regniga sommaren 11867, som lemnade en i flera afseenden klen skörd, hvarigenom redan då nämnda församlingar fingo vidkännas stora uppoffringar i och för fattigvården, kom innevarande års tidiga och vackra vår och väckte de lifligaste förhoppningar om en både spar och rik skörd, förhoppningar, hvilka dock snart nog försvunno och lemnade rum för oro, bekymmer och sintligen en hopplös förtviflan, när såväl vårsom höstsäd, potates och gräs sågs så småningom vissna bort i brist på regn. Till och med de äldsta personer kunna icke påminna sig en sådan torka; från April till September månad, elier under hela den tid, då allting växte och skördades, föll inom dessa socknar icke något nämnbart regn, utan dag från dag samma brännande sol, och icke ens någon svalkande dagg om nätterna. Fälten och ängarne stodo svartbrända, betesmarkerna förmådde knappast lifnära den hungrande boskapen, källor och vattendra; uttorkade, på stora sträckor dogo till och med träden ut, och hoppet om ens en Nelplig skörd bleknade slutligen alldeles bort, och den nakna verkligheten af en nära nog total missväxt stod klar för en och hvar. Och nu? Ja nu står hungern såsom gäst vid snart sagdt hvarje härd, och skickar sina budbärare, bleka, svältande barn, fader och mödrar ut kring bygden för att tigga sig ett knappt lifsuppehälle, samt tvingar befolkningen, att tillgripa hvarjehanda nödföda, såsom hassel och ljungknopp, bark, agnar, tranbärsris, mossor och lafvar och annat dylikt, och obeskrifligt är eländet hvar helst man blickar in i de fattigas hyddor. Så ser man t. ex. här en hustru, som under flera dagar icke eger annan fölla åt två minderåriga, sjuka barn, än välling, kokt af ljungknopp, salt och vatten, der ett annat husåll, som lefver uteslutande af bröd, bakadt af renmossa, tilldess halsen inflameras och svullnar så, att de icke förmå nedsvälja något; flera gådane, lika uppskakande, exempel att förtiga. Ehuru redan förut betungade med stora utgifter i och för fattigvården, hafva kommunerna sjelfva ytterligare och utöfver sin förmåga sökt afbjelpa eländet både genom direkta gåfvor och genom arbetsförtjensts beredande; men våra krafter förslå icke långt, X i våra svårt hemsökta socknar kan sanningsenligt sägas, att ingen fått säd och potates nog för eget behof, öch är förmågan att hjelpa, äfven med bästa vilja sålunda begränsad. Genom länets landstings försorg hafva ifrågavarande socknar dessutom erhållit undsättningslån, som visserligen voro en god hjelp för stunden; men hvad förslår -några tusen riksdaler att i dyr tid skaffa föda åt tusentals hungrande menniskor, och ännu mindre erforderligt vårntsäde, och hafva dessa undsättningslån icke erhållits utan kommunernas gemensamma ansvarighet och icke på några ovanligt billiga vilkor. Hvad som ytterligare försvårar den nuvarande ställningen inom dessa socknar, är en fullkomlig brist på skogsbruk och -andra inkomstkällor, än jordbruket; och må derföre ingen undra på, att man med djupaste bekymmer emotser framtiden och att en nödhjelpskomit, bestående af undertecknade, blifvit bildad, hvars uppgift skulle vara, att göra omskrifne församlingars sorgliga belägenhet för allmänheten kunnig och, vädjande till den allmänna välgörenheten, emottaga de gåfror, som möjligen kunna inflyta, och desamma efter ädla gifvares önskan bland de mest nödlidande efter bästa förmåga och samvete utdela. Vi våga derföre, till fullgörande af detta uppdrag, framställa dessa församlingars nöd inför våra lyckligare lottade likar i andra delar af landet, bedjande att de godhetsfullt ville behjerta vår hjelplösa beläenhet och förbarma sig öfver den arma hungrande befolkningen i våra bygder och skänka dem någon gåfva till lindring i dess nöd. Kunnen I se den tårfyllda blick, och höra det innerliga Gud välsigne Eder,, hvarmed den minsta allmosa oftast emottages, så skullen I känna Eder rikligt belönade för hvarje sådan uppoffring. Derest någon, med anledning af hvad nu blifvit framstäldt, skulle vilja lemna en skärf till den hungrande befolkningen inom Korsberga, Lemnbult, Näshult, Stenberga, Skirö och Nye församingar, torde medlen antingen aflemnas till denna nings Redaktion elier direkt öfversändas till ödbjelps-Komiten i nämnda socknar under adress: Hvetlanda Skurebon. Nye-den 30 December 1868. Carl Liljenstolpe, Löjtnant. Jon Stålhammar, C. 4. Rappe, Major. Possessionat. liksdagsman i 1:a kammaren. C. Ponten, A. Påhlman, Syrkoherde i Korsberga. Ryttmästare. J. Fi Öhrvall, Possessionat.