Aftonbladet – 11 januari 1869, sida 3

2 kvar 0 tt Förr Ra nat rn Ar r latt se nästan alla infanterister beväpnar -) med chassepotgevär. Öfver hufvud taget i n I krigsmaterielen förträfflig. Manskapet : också vid godt mod. källa et Orvar Odd emot Dalin 1 fråga om svens språkforskning. Genmäle af M. B. Richert. (Foris. från fredagsbladet) Q. O. protesterar emot att verbum fjus skulle tillhöra familjen kora., och vi skol pu se till, hvad vigt man har att tillägga el 1 sådan, af inga anförda skäl understödd pro Li test. Det torde för mången läsare ej var; 1 1 LR obekant, att den omständighet, att tj nu mera i svenskan utmärker samma lju som kj, stundom förorsakat en förvexlin -j mellan tj och kj i svensk skrift, så at Jord, hvilka efter sitt ursprung och sin här;) ledning rätteligen borde tecknas med ij, stället skrifvas med kj (k) och tvärtom. Så skrifves till exempel tjärna oriktigt i stället för kärna, äldre kirna, egentligen göra till kärna, samla till klump, under det å andra Isidan käle borde i skrift återgifvas med Ttjäle — isl. theli, frusen mark. Likartädt är I förhållandet med tjusa (isl. kigsa, got. a som ännu vid förra århundradets slut, oc äfven senare, oftast skrefs med kj., t. ex. i Iden af Rosenstein besörjda upplagan af Kellgrens skrifter: at, sen de kjust vår syn, fm kjusa våra själar (se Rydqv. Sv. Spr. Lag. 1. s, 236). Studerar man åter de germanska språkens Jjudförhållanden, kommer man i erfarenbet af den lag, att germanska ordstammar under vissa förbållanden hafva en benägenhet att mellan vokaler utbyta ett ursprungligt s mot r, t. ex. tyska Häse — sv. hare; t. Eisen — eng. iron, sv. jern; t. Jrieren — sv. frysa (s bibehållet i det t. Frost); t. verlieren i st. f. verliesen, jmfr Verlust samt sv. lisa, förlisa, förlösa, förlossa jemte formen förlora med r-ljud; sv. vara, isl. vera — g0tiska visan, jmfr t. ge-wesen och eng. was — t. war. Det är på grond af samma lag som s-ljudet i sådana lat. ord som flos, corpus, scelus 0. 8. v. i genitiv-formerna floris, corporis, sceleris förbytes till r, emedan nämnligen s skulle hafva kommit att ljuda mellan tvenne vokaler, men deremot qvarstår oförändradt i flosculus, : corpusculum, scelestus af det skäl, att konsonantljud följer. Hvad det ifrågavarande ordet kjusa vidkommer, så träffas i isländskan böjningsformerna kuwum jemte kurum (preterit. plur.) och kosinn jemte korinn (partie. pass.). I tyskan uppträder kjusa under dubb: lformerna kiesen och kiären. Af de: nu anförda torde alltså sammanhbanget mellan kjusa eller tjusa och kora hafva blifvit klart ädagalagdt. Vi vilja till sist, rörande denna fråga, anföra följande ord af Rydqvist (I s. 236): Den för ett par årtionden sedan införda, nu allmänblifna teckningen t har bortskymt det EN påg förhållandet, redan förut undandoldt genom den stora formella skiljaktigheten mellan kora och kiusa.s — Det visar sig således, att, ehuru O. O. affyrar det ena skottet efter det andra mot hr Dalin, kommer denne dock icke i elden, emedan geväret innehåller en laddning, som väl kan framkalla ett smattrande jud, men icke är af beskaffenhet att åstadkomma en mera allvarsam. verkan. En anledning till synnerligt klander finner 0. O. i de af hr D. (i hans Sv. Handordpbok) så ofta begagnade ordserier, hvilkas bändamål det för oss är omöjligt att förklara, -— — — ordserier slutande effektfullt med en knut, ett slutord vanligen på; ;sanskrity. — — — Der (i hr D:s arbete) finnas i. högsta grad märkvärdiga exempel deraf, och otaliga. Vi finna, sid. 125, un der hufvudordet varg, ordet wlf upptager som en formskiftning. Efter ordet ulf följer en serie så lydande: fsv. ulver, isl. älfr, dan. ulv, ags. wulf, eng. och t. wolf, moesg. vulfs, lat. lupus, grek. lykos, g. gr. ulkos, lithaviska wilkas, zendspråk vereka, sanskr. vrika! Hela denna ramsa fullkomligt isolerad, icke den ringaste anmärkning, ej ett ord till förkla— rande af den djupa gåtan, hvartill allt detta skall tjena! Läsaren skall måbända föreställa sig, att alla dessa anförda ord, lupus, vereka, wilkas, lykos 0. s. V., äro stamförvandter till ordet. ulf, men detta är då helt enkelt att bedåra honom med det befängdaste nonsens! Så långt O. 0. — Men ink dock, om den vetenskapliga kritiken kulle, med den jemnförande språkforskninens för något tiotal af år sedan knappast nade och i vårt land ännu så föga kända, buru derföre ej mindre säkra och tillförlitga hjelpmedel, hafva till fullkomligaste visset ådagalagt, att detta befängdaste nonene är den fullaste sanniovg! Det är ejhelr hr D., som den i O. O:s tanke så klena ran af dessa och dylika jemnförande samanställningar tillkommer, utan skördas enna berömmelse af språkforskningens förämsta storheter utom och inom vårt land, F män, hvilkas ord väga någonting i vetentapens vågskål, hvilkas namn hafva klang, ch — hvad som är långt vigtigare och i elfva verket allena afgörande — af män, vilkas vetenskapliga framställning och vunna sultat uppbäras at skäl och grunder, som unna othlade en genomgående granskning. essa män hafva vetat att uppföra sin byggud på säkrare grundvalar, än att han skulle åsas ikull af den lilla vindpust, som framlas af nyss anförda och dylika exclamaoner. — Det är särdeles vigtigt att ihogmma, det man vid hvarje etymologisk dersökning måste gå historiskt-analytiskt I väga och vid sammanställning af tiktydande ord inom skilda språkgrupper fästa synnerlig uppmärksamhet vid hvart och t af de ifrågavarande språkens egendomliga idlagar, enär hvarje språk har sitt särskil idsystem och olika regler i detta afseende la för olika språk. . Förbiser man de särilda språkens kraf härutinnan, äfventyrar av alltför lätt att göra falska sammanställs igar af ord, som hafva med hvarandra in; att skaffa. Lika oundgängligt som det är t här vid lag hålla sig inom tillbörliga änser och afvisa alla oätyckliga ljudvergångar, skulle än dessa leda till den skade sam tällningen af likbetydande ve AN