Aftonbladet – 8 januari 1869, sida 3

om SRS ki NA ae Pr tr RN PE ARE Itaga i det offentliga lifvet och som, jag hoppas det åtminstöne, skola dermed fortfars ganska länge. Men man kallar dem förtappade, det nödgas jag erkänna, och förtappade stod det i mitt bref till er, hr re; I daktör, innan detsamma inflöt i Aftonbladet Ni finner, att dessa tvenne uttryck äro icke Jalldeles likbetydande samt att förvexlingen .Ikunnat gifva mig, något nervös som jag är tillräcklig anledning till en nuit blanche, som Jen fransman skulle-säga. Det är som ni vet, hr redaktör; ett latinskt uttryck, som heter suum. euique, att hvar och en må erhålla hvad honom tillkommer, och detta må äfven tillämpas på de ifrågavarande politiska perFsonligheterna. Ser den käcke generalen förslappad ut? Har hr Hiertas förvånansvärda verksamhet i någon enda mån förminskats? Ni känner dem, br redaktör, och bör således sengst kunna svara ett obetingadt nej på lessa frågor. ; Men förtappade äro de begge två, enli de rent konservativa åsigterna, och det lijeler icke, att hr Hazelius ställer sig på den konservativa ståndpunkten. Huru skall deå männen kunna göra anspråk på ått konservera hvad föråldradt är, då hån t. ex. icke Itvekar att infinna sig på ett valmöte? Det var just hvad: han sade, den vännen, som hatar valskojet och af: hvars yttranden jag i går anförde ett och annat. Ehblist dennes och hans fris sätt att se sakerna, är icke blott hr Hierta, den gamle liberale, utan äf-: ven hr Hazelius; den 2 litet konservative, en förlappad varelse, och det var just detta i i gär citerade och hvaremot jag icke inade någon särskild protest, enär densamma väl varit temligen öfverflödig. Här ofvan nämnde jag ett ord om tant Vivica och anser mig nu böra presentera henne; Om icke det der förslappade tryckfelet kommit emellan; håde jag nog haft tillräckligt att tänka på hvad jag förde hos min tant i går afton. Tant Vivica står i spetsen för ett icke obetydligt industrielt företag, hvilket hon sköter som en Hel karl, brukar. man säga, ehuru Jag börjar tro att ett fruntimmer också kan sköta sådant der som ett helt frunimmer. Hon styr och ställer på ett alldeles örträffligt sätt, gör sjelf sina kalkyler, kontrollerar sinä bokhållare, har alltid ett öga på kassakistan, uppmuntrar och öfvervakar arbetarne. Ni tror er se en stor, något fetlagd och mycket karlavulen qvinna med stora; ej alldeles så. fina händer, en djup altstämma, möjligtvis snyggt men dock simpelt klädd, ett fruntimmer, som grälår på pigor och drängar och icke tvekar ätt till respektens upprätthållande dela ut åtskilliga örfilar hvarje dag. Ni ser den der högväxta damen, som sitter i tant Vivicas förmak och med ett något barskt uttryck i de mörka ögonen tager ihophälen på sin stickstrumpa. Nej, hr redaktör; kon är icke tant Vivica: Den damen skall jag presentera en annan gång. Bee Tant Vivica är denna finlemmade qvinna med de blå ögonen, det spirituella och dock välvilliga leendet på de ännu vackra läpparne, den masikaliskt klingande sopranen i uttrycket, den eleganta drägten och verldsdamens manår i förening med den okonstlade qvinligheten. Hon är tant Vivica, min egen kära tant, som jag kanske egentligen. borde kalla kusin, ty hon är icke så ofantligt gammal. Det är hon, som sköter hela detta storartade industriella företag !och går så tyst omkring, ser sa vänlig ut, men också ganska klok, det är säkert. RT För några tiotal af år sedan var den som nu kallas tant Vivica, den glåda fröken Vivicå, en upg skönhet, uppfostrad i ett rikt hem, utrustad med natärens vackraste gäfvor och en bildning, hvilken just icke hö: till den vanliga stockholmska pensionsbildninen. Hon blef naturligtvis gift. Det hadel. on kunnat blifva tjugu gånger, ty så många friare hade hon. Hennesman var en glad(, karl, såg brå ut och hade äfven många egenskaper framför andra karlar, som sågo bra ut. Han var rik, också han, och emedan hans hustru uppmanåde honöm att göra något, ty, enligt hennes åsigt, går det icke an, att menniskan är sysslolös här i verlden, började ban spekulera i åtskilliga handelsaffärer. Hans hustru frågade honom många gånger om beskaffenheten af dessa spekulationer. Hon ville hjelpa honom, sade hon, och tillbjöd sig att lära sig bokhälleri för att kunna vara honom till nytta. Då skrattade mannen, hvilket onekligen gjorde hans vackra ansigte ännu vackrare, ty han hade utmärkta tänder. Häån kallade sin hustru en liten toka, förklarade att ett fruntimmer omöjligt kan förstå sig på affärer, frågade om hon ville hafva något nytt smycke och talade om att de väl hov derpå åter måste gifva en stor middag... Detgrämde fru Vivica, hvilken brannvaf verksamhetslust. Höjp fand att hon tägit miste på den person, hön valt till följeslagare genom lifvet, och det hjelpte icke, att hon mycket väl insåg, det sådana misstag äro ganska allmänna. Efter några år dog mannen. Ehuru fru Vivica grämde sig öfver sitt giftermål, sörjde bon sin man mycket. Det var kanske en inkonseqvens hos den qvinnan, men sådan är hon. När bouppteckningen gjördes, fann man snart att ingenting återstod af de begge makarnes rikedom. Det var endast Hbågra skulder, som blefvo öfver. Sådan utgång hade mannens spskulationer tagit. Det är ngen ovanlig historia, hr redaktör, men jag har likväl ansett mig böra berätta den och anhåller om att få fortsätta. Tant Vivica, då ännt temligen ung, beklagade att hennes man allig velat meddela 1 henne något om sina spekulationer. Honlt kände med sig sjelf att hon mycket väl hadet förstått dessa saker och kunnat vara sinll man till en hjelp, ej blott såsom bokhållare el-11 er skrifvarbitråde, utan äfven såsom Verklige associerad. Han hade föredragit att på en g sam hand riskera både sin och hennes förmögenhet. Följden hade också blifvit, att tant Vivica i sitt enkestånd stod utan hvarje tillgång — hvarje yttre tillgång, men hon hade en desto rikare hos sig sjelf: Hon slog sig icke på att blifva fattighjon i mer eller mindre maskerad grad. . Hon sörjde sin man, ; ; E f pf Pra te er on dä LK AR KR ig i