Aftonbladet – 8 januari 1869, sida 2

öfver vinkeln af lermutarne som omgåfvo de närgränsande stallgårdarne. Den goda qvinnan gick dit, åtföljd af barnen. På en hög af torrt gräs invidmuren, lå; en dåligt klädd karl, med atnsigtet vändt mö väggen; hans hufvud var ombundet med er näsduk; bredvid honom låg -skäran, som fallit är hans maktlösa hand; och manskulle trott att der låg blott ett öfvergilvet lik, om ej bredvid honom på marken suttit en qvinna som oafvändt betraktade honom. Hon stödde sin håliga kind mot handen och såg på honom med blickar som stundom förmörkades af tårar, hvilka hon ej aftorkade, utan lät långsamt rulla ned öfver det sorgsna ahletet Solen, söm höll på att gå ned, belyste def bedröfliga gruppen med strålar, som bleka och matta smögo sig in iskjulet, lika dunkla som den döendes blick: Den medlidsamma qvinnan, som hette Maria, frågade genast, så fort hon fick se den andra: Sefiora, hvad felas er man?) Han har skarlakansfebern och han dör! svarade den tillfrågade styftander Ack, Måria Santissima! utbrast barnens moder deltagande; och hvarföre har ni inte sagt till någon, begärt hjelp af någon? Ni är väl inte här i ett kättareland heller? Nej, men jag känner ingen här. Det gör ingenting: för att hjelpa sin nästa, behöfver man ej vara bekant med. honom. Visst inte! Skall då denne olycklige man ligga här och dö utan hjelp som om han vore i morernas land? Nej, inte i min tid I detta ögonblick närmade sig en män åf vänligt och välvilligt utseende. Far, far, ropade barnen, den här karlen håller på att dö och det här är hans son,