Aftonbladet – 7 januari 1869, sida 3

I vudvapen mot hr Hedin inmnehåanlet at denn I skrift samt lägga sina ord så, att flertalet a läsare deraf måste taga det intryck, att h . Hedin verkligen var dess författare. Det ä I hufvudsakligen dennaiomständighet, som, hva ID. B. angår, motiverat de inskränkande or uden i det omdöme, som Dagbladets anmärk ning afser. Det skall för öfrigt blifva os .Jangenämt, att om några månader, då el Ivalstrid ånyo förestår, finna Dagbladet upp Irepa följande, om tolerans mot olika tän kande vittnande ord, som vi med nöje läst Ji måndagens Dagblad: Vi hafva icke råd att umbära någo framstående förmåga, som vill på allvar egn: sig åt det föga afundsvärda offentliga lifvet Om fråga nu vore att välja flera riksdags: män, skulle vi för vår del icke hafva någo emot att båda de nn ifrågavarande kandidaterna gingo in i Andra kammaren. Göteborgs Hardetstidning yttrade isitt måndagsnummer med afseende å valagitationen E hufvudstaden och det då förestående valet bland annat följande, som vi återgifva såsom ett prof på huru företeelserna härstäd tagit sig ut för betraktaren på afstån Utan att vilja vidare inblanda oss i saken, säger G. IH. T., kunna vi ej undgå testera mot de påståenden, som i Dagl. Allehanda och Stockholmsp hufvudstaden skulle kompromettera sitt seende, derest man valde br Hedin, när äfven hans motståndare måste om honom erkänna, att hav en man med studier, karakter, talareförmåga, talang och varmt politiskt intresse. Sådana personligheter Jära icke, såsom man sager, växa på träden, och om man äfven ogillar hr Hedins politiska åsigter, så eger man likväl ej rätt att påsta, det hufvudstaden skulle afgifva ett fattig domsbevis genom valet af en man med så utmärkta och aktningsvärda egenskaper. Vi äro ock förvissade att många af landets riksdagsmän skola med nöje emottaga hr Hedin i sin krets. Samma tidning yttrar med afseende åstatens skuldsättning för jernvägsbyggnader, bland annat följande, som synes oss väl förtjena att tagas i öfvervägande vid bedömandet af det system för jernvägsbyggnadernas fortsättning, som hädanefter bör följas: Man kan bygga med ett samladt kapital, men man bö ig grunda ett större byggnadsföretag ga behållningar. Den enskilte, sow så gjorde, som t. ex. anlzde en verkstad eller fabrik om 20,000 rdr, med årliga behålininvar om 2000 rdr, skulle få bygga under 10 år innan han bletve färdig och det vore ganska oförståndigt. Har han icke det samlade kapitalet, men: har han kredit och kan han erhålla nedel på vilkor som konvenera — framförallt på att de icke uppsägas för tidigt — så bör han låna de erford a 20,000 rårna. Gifver verkstaden eller fabriken ingen ränta, hvilket dock med densamma afses, så har ju vår man i alla fall sina 2000 rdr om året till ränta och amortering. — Gilver åter anläggningen den beräknade afkastningen, så bör länet vara om 10 år gäldadt, utanatt den enskilta behållningen blifvit anlitad. I ena fallet har vår man efter 10 år --med förlorad tid och fördyrad anläggnin kostnad — erbållit sin verkstad färdig, för att på densamma pu börja arbeta. Idet andra fallet eger hav vid samma tid sin under flera år upparbetade verkstad utan skuld, med ett samladt kapital af sina årliga behållningar, derest an lagt sig dem till godo. Se der resultiterna af ett produktivt lån, väl beräknadt och negocieradt. Se der kreditens omätliga kraft och lycka! Samma lag gäller för våra jernvägar. Enär de icke kunde till en början lemna direkt behållning, var det i sin ordning, att staten uppsatte de för annuiteterna å de upplånta medlen erforderliga belopp bland sina löpande utgifter. Men gifvet är då också, att staten bör sedermera kunna påräkna behållningarne blan sina inkomster. Vill man derefter bygga vidare, så har man i dessa behållningar tillgångar till annuiteter för de nya Jånen, så itt inga nya skatter behöfva för den skull upptagas, och man behöfver ej ens taga derför hela behållningen i anspråk. Antag t. ex. att man behöfde bygga för ytterligare 20 millioner rdr till en början, samt att behållningarne af jernvägarne utvöra oförändradt 2 millioner rdr. I ena falet skulle .man bygga för dessa 2 mill oner rdr — hvilka således helt och hålet undandrogos statsverket — i 10 år, hvadan örst efter denna tid den ifrågavarande anäggningen kunde i dess helhet öppas, hafvande arbetet under tiden blifvit dyrare. I det andra fallet upplånar man 20,000,000 rdr mot en årlig annuitet af t. ex. 1,200,000 r 1.300,000 rdr, då arbetet kan verkställas på 2 å 3 år och då statsverket kunnataf de 2 millionerna disponera 7060,000 å 800,000 fdr. — Efter ytterligare 7 å 8 år (eller då arbetet, enligt förra planen, först varit färligt) har jernvägen utöfvat sin goda inflytelse och ökat sin trafik, så att den sannoikt sjelf betalar åtminstone hälften af den erforderliga annniteten. Att fråga, hvar skall man få medel att betala annuiteterna på nya lån, då man på samma gång talar om att bygga med alla de medel, hvaraf blott en del behöfver anndas just till. dessa annuiteter — vittnar, såsom sagdt är, om en oerfarenhet i dessa stycken, som är förlåtlig hos en nybegynnare, nen som icke bör få göra sin falska uppattning vidare gällande. Vill man använda hela behållningen af den xisterande trafiken -— d. ä. 2 millioner rdr — till annuiteter för ett nytt jernvägslån, så kunde man derför erhålla öfver 30,060,000 edr och dermed kunde nära 40 svenska mil nya jernvägar byggas, utan att några nya skatter behöfde upptagas. Norrköpings Tidningar innehåller följande nkvärda och välskrifna artikel: Många begifva sig dagligen bort till främnande länder, och vid tanken på deras framida öde måste man intagas af diupt be