Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

stund denna hörjade gråta; han sade alldeles detsamma, då, när du måste bli soldat; han ville att jag skulle slå dig ur hågen och gifta mig med min kusin. Och det hade han mycket rätt uti! utbröt mannen utom sig; om du hade gift dig med den der kusinen som nu är gårdsegare, och icke med mig, som blott har hvad jag för dagen behöfver, skulle du nu må som en solros och göra hvad du behagade; du ser nu hvad du förlorat genom att icke lyssna till din fars råd. Det är sannt, Curro, svarade hans hustru; men jag har aldrig ångrat det. Och hvarföre det? Hvad vill du säga med det ? q Detsamma som du nyss sjelf sade till don Pröspero, att det är bättre att hafva lyckan mot sig än med sig, och jag som du, vill icke byta med honom. FEMTE KAPITLET. Vicente har lyckan met sig. — Afsked. Medan detta allt försiggick i trädgården hade Vicente rott öfver floden, och mera sprang än gick det stycke väg som låg emellan landningsstället och San Lucar. Månans bleka skimmer gjorde blott synbarare naturens orörliga hvila efter sommardagens hetta. Pinjerna som stodo på hvar sin sida af vägen, vaggade heit sakta sina kronor med denna milda hemlighetsfulla susning, som är dessa träd så egendomlig, som är så ljuf och tyst; när de andra träden susar, låter det som om de klagade, med då pinjen susar ljuder det som en bön. Nattens djupa tystnad stördes för öfrigt blott af ugglans klande skri, som då och då bröt ram likt ett jämmerrop, detta skri, som, en