Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 2

Och derpå kom en orkan med störtregn som sköljde öfver de uttorkade och förbrända fälten. Men ju mera det regnade ju gladare och sånglustigare blefvo grodorna, och ju mera de sjöngo, desto mer regnade det. Herden, som såg vattnet stiga upp på åkrarne, blef nu förtviflad, sprang åte: till kärret, slog ihop händerna och ropade: Djetvulens dockor, håll munnen en gång. Och det som jag nu talat om skolen I behålla i minnet, ty derat lär man att så länge vå a vänner behöfva 0ss, ha de godt om granna ord och granna blommor, men då de ej kunna hafva någon nytta af oss, äro de ej rädda för att ge en örfilåt hvem som står dem närmas!. I detta ögonblick inträdde en ung man, klädd i frack och rund hatt,i trädgården och gick fram till verandan. Ilan var lång och ytterst mager; hans näsa var isynnerhet lång och så var hela hans ansigte, som dertill var så smalt att man icke kunde se hans magra kinder då man såg ansigtet framifrån; härtill kom att han alltid var mycket blek och hans ansigte beständigt hade ett uttryck aj missnöje, som tycktes vara honom medfödt. Denne prydlige ungherre var son till en: at farbror Curros ungdomsvänner som tjenat tillsammans med honom i armen ech på samma gång återvändt hem, der han fortsatt bagaryrket som han förut lärt och slutligen gift sig med sin fordne husbondes enka, som var rik och som hade en bror i Havanna, också rik, hvilken ibland skickade henne icke obetydliga penningsummor. Den rika bagarfrun hade sålunda kunnat ät den höstblomma hon skänkte verlden gifva en uppfostran, som satte honom i stånd att blifva medhjelpare åt cr skolmästare som hon kände. Denna syssla inbragte honom egentligen endast titeln af Don, men det var just hvad både han sjelf och hans mor ifrigast önskade. I utbyte der