icke älskar den man högaktar. Det förträffliga förhållande, som rädde inom Joss familj, verkade i sin mån på alla de timmerarbetare och kolare, som voro spridda öfver slätten, och den gamle skogvaktaren ärades och älskades af alla i sådan grad, att det skulle vara svårt att finna en bättre representant af dessa fordna familjefäder, hvilkas vilja både var lagen som styrde och bandet som sammanhöll deras talrika afkomma, än just vår vän Jose. Ehuru båda hans äldre söner voro gifta kunde det aldrig falla dem in att i hans närvaro röka, om också den gamle rökade sjelf, eller att sätta sig då han stod. Aldrig talade de om honom, som ofta eljest brukas, utan nyttjade alltid benämningen su merce (ett temligen vanligt spanskt tilltalsord, som ungefär motsvarar ers nåd) både när de talade om honom och till honom. För dem, som önska lära känna vårt folk, dess seder och bruk, vilja vi tillägga, att dylika exempel icke stå enstaka, ty vårt folk besitter i högre grad än något annat denna själsodling, som gör den simple bonden hos oss så ädel, så rättänkande, så undergifven sitt öde och tillika så städad i sitt sätt, så grannlaga i sitt uppförande mot andra. Vacker, stark, glad och frisk i hierta och sinne uppväxte Vicente i denna storartade natur, bland dessa patriarkaliska seder, ständigt under sin fars ögon, ständigt under Guds. Huru skulle Vicente der haft tid, tillfälle, föredöme, frestelser till det onda? Det var ej att lefva, skall man säga. Ack jo! han lefde ett lif, som aldrig kommer på den lastfulle lättingens del: han arbetade med lust och ifver och hvilade med fred och förnöjsamhet. Men hans lif måste lida af tomhet. Visst icke. Hvarje lördagsafton var Vicente borta. Efter en hel dag af hårdt arbete var det för honom som ingenting att på en kort stund gå den halfva mil, som låg mellan skogvaktarebostället och floden; sedan rodde han öfver till San Lucar, under det hafsbrisen afkylde hans brännande panneg Söndagsmiddagen var han åter hemma. Hans