ark förlora alltför mycket i våra ögon; vi vilja icke ha den kära gamla arken dyr och rik och civiliserad, vi vilja ha den fattig och billig och med alla dessa intagande osannolikheter. Lefve osannolikheten! I vårt pro saiska tidehvarf, vårt förnuftiga och materialistiska tidehvarf finnes ingenting poetiskt utom det osannolika. På detta stora slättland, hvilket som kanske intet annat land i Europa kan framvisa ett naturtillstånd, så primitivt, skönt, ouppodladt och knappast befolkadt, skulle de af hertigarne ditsatta skogvaktare, hvilkas sysslor gå i arf från far till son, med stor fördel kunna spela Noachs och hans söners roller. Här i denna enslighet, som i alla fall de gamla nästan aldrig lemna, bibehålla seder och bruk mycket af den fordna patriarkaliska enfalden och oskulden. Hvilken sorglig sanning är det icke att samhällslifvet, om det också bildar och höjer menniskan, så förderfvar det henne ofta lika mycket. Man behöfver blott för att bevisa denna sats jemföra de fattiga på landet och i staden: de förra förädla och försköna fattigdomen; de senare göra den afskyvärd och föraktlig. I en af dessa skogvaktarestugor hade den gamle Jos tillbragt sitt lif. Han var nu enkling och hade tre söner; två af dessa voro gifta och skogvaktare, som fadern; den tredje var timmersågare och arbetade hos dem, som arrenderade skogsparker för att hugga timmer och bränna kol. Att efterse dessa skogsparker och ordna arbetet derå, hvartill fordras rätt mycken klokhet och omtanka, tillhör också de äldre skogvaktarne. Den yngste sonen, som hette Vicente och var omkring tjugutre år gammal, förenade med ett vackert ansigte och ett godt och oladt lynne, en ganska hög grad af moralisk bildning, som fadren förstått ingjuta hos hela sin familj, endast och allenast genom den aktving han ingifvit de sina, ty aktning är orunden till all sann bildving. Såsom alltid ir fallet, hade denna samma aktning hos hans söner väckt den varmaste ömhet för adren, ty det-är ganska sällsynt att man