tigdom intresserar oss nu för tiden, sedan penningen blifvit så allmän och så plebeijisk), vi hafva sett dem innehålla karrikatyrer af alla slags djur, som utan att vanslägtas dock blifvit vanlytta, och som med förvånande hastighet utan tillhjelp af tidens tand gått sin undergång till mötes. Om af brist på fantasi eller af ett öfvermått af tro är svårt att afgöra, säkert är att vårt så tidigt emottagna begrepp om patriarkens familj, i hela dess allvarliga majestät, omöjligt vill tillstädja oss någon föreställning om Noach, Sem, Cam och Jafet, utan dessa blå, gröna, röda och kastanjebruna tunikor, som, kring lifvet fasthållna af ett bälte utan spänne eller häktor, falla utan veck eller skrynkla ända ned öfver fötterna, som blygsamligen döljas, eller utan dessa svarta, brodbrättade hattar, dessa nedhängande armar och i ena handen en relikkapsel, för hvilken vi hysa den ailra största vördnad och aktning. Om vi en gång skulle få anordna en lefvande tafla här i denna trakt, som är oss så kär, skulle vi ytterst noga hålla oss till vår omtyckta modell; den allra minsta afvikelse skulle synas oss som ett stort brott mot våra barndomsminnen, som böra bibehållas så länge som möjligt. Dekorationerna skulle också vara trogna. Arken med sin båt och med taket att lyfta af, så att man kan få beskåda hela den brokiga samlingen derinne. Främst bland de fredligt sammanboende djuren skulle vi då sätta ett lejon, hvars vildbet förnämligast ger sig tillkänna genom en uppstående svans, hvars tofs, likt kammen på en tupp, reser sig öfver dess hufvud; dernäst en sittånde katt, hvars långa fysionomi tydligt uttalar dess kända förskräckelse för vatten; en rinoceros utan svans, som vi för att gifva ett vildt utseende förse med röda ögon, en råtta, så stor att hon kunde skrämma på flykten den största gris, och med en svaus af grått tagel; ett får, om hvars hals Noachs hustru (som representerar idyllen) binder ett rosenrödt band. På hvarje annat sätt ordnad skulle Noachs