det brann och sprakade muntert, kände sig mrs Courtenay likväl olycklig. Dessa två, hennes dotter och hennes måg, sutto der nere och voro lyckliga utan henne, Ja, när hon erinrade sig de dagar, då hon sjelf var nygift, kunde hon lätt föreställa sig huru det var med dem. Under resan hem hade mr Templemore kommit att tala em en af sina resor i orienten och om några teckningar som han hade af de förstörda städerna, hvilka ågo på andra sidan Jordan och sjön Gennesaret. Hvarföre har du aldrig visat mig dem? rågade Dora ifrigt. ch mr Templemore hade svarat: Du skall få se dem i afton. Det var således icke svårt för mrs Courenay att föreställa sig huru dessa två nu voro upptagna. Hon tyckte sig höra mr Templemores röst och Doras klingande skratt, och hon kunde äfven se Doras vackra ögon med förvåning höja sig upp till hennes mans nsigte, samt hans halft belåtna, halft ömma eende; ty han höll mycket af henne, mera än någonsin, förekom det mrs Courtenay, och naiurligtvis önskade de icke hennes närvaro och saknade henne icke. Stackars mrs Luan, tänkte mrs Courtenay med en suck, om jag ännu hade henne, skulle det inte vara så ensamt och ödsligt. En liten knackning på dörren väckte den ensliga damen ur hennes betraktelser. Jag önskar att mr Templemores tjenare nte måtte komma och besvära mig,, tänkte mrs Courtenay buttert. Den lilla knackningen upprepades, dörren öppnades och ett lockigt hufvud tittade in och en svag, barnslig röst sade: Det är bara jag. Får jag komma in, mrs Courtenay? Ja, kom in, kära barn, sade mrs Cour