tala någon menniska att vilja hafva dem i vård. Det fanns någon smula rättvisa häruti, då socknarne hade rätt att vägra inflyttning eller mantalsskrifning. Men allra sorgligast och svårast är det med de sedeslösa qvinnorna, som af de nyaste lagarne lemnas alldeles utan alla band emot sedeslösheten. En piga kommer den 24 Okt. inflyttande i en församling och mantalsskrifves i November, rymmer så ifrån husbonden, sväfvar omkring i åtskilliga orter på arbete, föder så ett — två — tre eller fler oäkta barn, dör — och nu skall den socken, som hade henne i 3 å 4 veckor, för all tid försörja hennes efterlemnade barn. Exempel finnas att en man och en qvinna under beständigt vandrande på tiggeri sammanaflat 10 oäkta barn — att en gammal piga då hon dog, var stammoder för 36 oäkta barn, barnbarn, 0. 8. Vv. alla uppfödda på landsvägen. — I den stund, då detta skrifves, reser en gråhårig man förbi, åkande med sin gråhåriga hälft på en kärra. Så har han åkt sedan han föddes, hvarenda dag. Bakpå kärran sitter hans 20-åriga son, och efter fö öra: växta döttrar, hvar och en med sitt eller sina oäkta barn. . Den mest misslyckade delen af vår fattiglag ä att socknar kunna dömas att försörja. Det jur diska dömandet är ett upphäfvande af kristendomen i detta afseende. En person eller familj går till konungens befallningshafvande och klagar, att han har intet hem, icke mat, icke kläder. Kongl. Maj:ts befallningshafvande resolverar genast, utan att höra socknen, att den skall pröfva dennes behof. Sökanden anser detta vara en laga dom att a bestämdt skall hafva hvad han anser sig beöfva. Socknen pröfvar att han icke behöfver, icke är föremål för fattigvård, eller har funnit hans uppförande sådant, att han förverkat sitt understöd. Slutet blifver ett bittert hat emot socknen, och detta hat sprider sig till hela hopen. Ett krig har uppstått och växer med hvarje dag. Då man å ena sidan medgifver personen att gå hvart han vill, så måste man också rättvisligen medgifva socknen att blifva befriad från personer, som skilt sig derifrån. Rättigheter och skyldigheter böra väl jemkas efter hvarandra. När någon undandragit sig skyldigheten inom en socken, så bör han der icke mera hafva några rättigheter. En person, som vandrar omkring i många socknar — eller provinser, tillhör ju ingen af dem, utan tillhör riket eller åtminstone länet. Således borde det för dessa finnas en rikseller läns-arbetsoch fattigvård, och denna arbetsoch fattigvård bör vara sådan, att personen finner den mindre behaglig än den fria verksamheten och den egna sträfvan för framtida bergning. Det bör icke vara så att fången anser fängelset — äfven med vatten och bröd — vara bättre än friheten. Det händer verkligen nu, att de vid hemkomsten från fängelset förklara sig hafva haft det bättre, och betrakta det som en vinst att socknen emellertid öfvertagit deras föräldrapligter o. s.v. Skola församlingarne fortfarande påläggas nuvarande fattigvårds förbindelser, så böra de också lemnas medel och rätt att freda sig emot den personliga odugligheten och hafva rättighet att till staten eller länet öfverlemna dem, som icke vilja göra gagn i socknen, eller också bör den tvungna fattigvården betydligt inskränkas. Då man yrkar förändringar i det närvarande, torde man också böra uppgifva något att sätta i stället. Vi. vilja sätta arbete i stället för tigge riet och det förderfliga allmosegifvandet. Tiggar je underhållande med gåfvor måste alldeles uppöra. Det är en lycka för vårt land, att frågan om allmänt arbete uppstiger ur hvarje landsända, och vi tro att svenska folket på denna mening, om den af riksoch länsstyrelser underhålles och stödjes, skall höja sig till en icke anad lycka. Men äfven denna mening kar sina stora faror med sig. Man måste nemligen se sig noga före, att man icke inför rättighet till arbete. Andra länders exempel har visat oss, att man genom införandet af sådan råttighet kan komma till rättighet att få aflöning utan arbete — och så till revolution. Äfven dessa svårigheter undvikas alldeles genom den anordning, som vi förorda, emedan den inför tillfälle, men icke rätt till arbete. Den hvilar också på den personliga frihetens grund; den är-en negativ verksamhet med positiva följder. Vi hafva erfarit att folkundervisningen först då kom i full gång, när man tillsatte skolinspektörer. Arbetet skall också komma i full gång, då man anställer arbetsinstruktörer och inspektörer, som besöka hvarje vrå, utan att vara kallade af den enskilte. Härmed förhåller det sig så, att hvar och en har något i tankarne, som han vill göra, men af brist på kunskaper, erfarenhet och beslutsamhet blifver det uppskjutet gång efter gång, och biifver ingenting af. Iommer deremot en kunnig och rask person till honom, kan han få dennes biträde utan annan uppoffring än den, som gästfriheten gifver, så muntras sinnet; man. besluter sig lätt för saken, då en annan kan visa och uträkna dess fördelar. Blifver ett sådant tillvägagående verkligen värderadt och understödt af lokalmyndigheten, låter denna hvarenda individ veta, att så bör det vara och så måste det vara, så får saken en egen kraft, hvarmed den lovar sig fram, ingen den ringaste personliga stränghet eller tvång behöfver komma i fråg Helt apnorlunda är det då en enskild person först börjar med en god reform. -Då är den att börja med misskänd, ofta verkligen hatad, och det goda mål, som upphofsmannen strätvar till, kan icke i ringaste mån ernås utan att han skall bryta sig fram. . Det är ingen sanning att Sverge är ett fattigt land; men nog. är det sannt att den-sociala andan behöfver betydligt upphjelpas, att den naturliga rikedomen må kunna mera allmänt begagnas.