kunna emottaga undervisning. Viäro öfvertygade, att hvarenda menniska, som någon gång fått smak för tiggeri är för lifstiden lekamligen förlorad och den andliga räddningen blifver också i högsta grad oviss. Häraf följer klarligen, att de som föda tiggarbarn och deras äldre följeslagare äro orsak till deras olycka för alltid. Visserligen lyckas man om man använder lifslång ihärdighet och icke gör afseende på hopens skrik att rädda en del, men det ligger i naturens egen anordning att det är helt få menniskor som hafva en sådan ovikelig ihärdighet att gå till ett mål och styrka att bära allt det hat, som från sådana sträfvanden är oskiljaktigt. Man har på riksdagen sagt att församlingarne hafva i lag gifven makt öfver de sysslolöse och tiggande. Denna makt skulle väl då finnas i K. M:ts nådiga stadga avgående försvarslösa och till allmänt arbete förfallne personer af den 29 Maj 1846, med deruti skedda förändringar af den 13 Juli 1853. Uti denna stadga ställes verkligen sysslolösa men arbetsdugliga och tiggande under uppsigt. Deras frihet att välja vistelseort inskränkes, de ställas under arbetstvång. I så måtto är denna stadga riktig, men nu kommer tillämpningen. Enligt 2 8 1 mom. skall uti hvar församling finnas tillsyningsmän, som skola råda och om ske kan, bistå dem med beredande af utväg till försörjning. Men nu förhåller det sig så, att den sysslolöse är sysslolös, just till följd af egen böjelse, han söker således icke råd och bistånd att få sysselsättning. Tillsyningsmannen skall således beveka honom, d. v. 8 att han skall uppsöka honom. Då går han undan; alltså skall han söka honom mera. Han skall icke söka en eller 2, 3, utan 100 af samma slag som finnas i hans krets. Såvida en sådan tillsyningsman icke belt och hållet skall uppoffra sig sjelf och sina egna göromål, så är detta omöjligt. Det strider också så helt och hållet mot hela svenska folkets böjelse och karakter, och verkställigheten är alldeles omöjlig. Men om sådan tillsyningsböjelse finnes, så igenfinner man ju icke personerna i sin hemort. Skulle tillsyningsmannen fara eller vandra efter dem öfver hela landet? Men om tillsyningsmannen ock finner den sysslolöse så vill ingen bafva honom i sitt arbete, emedan han är lat, gensträfvig och oförnöjd. Mom. 5: Vederbörande kronooch stadsbetjening vare skyldig att de utsedda tillsyningsmännen nödig handräckning lemna. Men dessa få icke hindra en välfrejdad person att gå hvart han vill, för det han ingenting gör, och om de än ville ströfva omkring och söka, hvem skall be tala kostnaden? 3 1 mom. Försvarslös eger ej rätt att begifva sig utom dem socken,-som han tillhör, utan pass eller tillsyningsmans tillståndatt vara borta högst en veckas tid (26 8 4 mom.). Vi hafva aldrig sett eller hört att denna föreskrift en enda gång blifvit verkställd. De odugliga gå ju icke sjelfva att hos tillsyningsman omtala sin tillämnade utvandring, hur skall han då veta den, eller hur skulle han få strykarn att icke genast kasta bort ett sådant papper. Utsocknes spörjer man aldrig strykarn efter sådana tillståndsbevis, vill alls icke hafva besväret och obehaget att utöfva personel polis. 2 mom. föreskrifver att försvarslös, som anträffas i annan stad eller socken än han tillhör, eller dit han: får tillstånd att gå eller på annan väg eller ort än den, hvarpå passet elier tillståndet lyder, eller avnorledes missbrukar den lemnade fribeten skall häktas, och till hemorten försändas. Detta är också ett ganska godt stadgande. Men nu möter den omständighet, att den som vill hemsända, saknar medel dertill. Inga förskottsmedel finnas nemligen hvärken hos länsmän eller tillsyningsmän, ännu mindre få de någon ersättning för sitt besvär, ej heller belöning för sin ordningsåtgärd. Vill nu någon hålla ordningen i någon mån uppe, så skall han sjelf förskjuta medlen, och sedan skall han processa med -socknar och kronan hvem som skall betala, och för detta obehag, kostnad och besvär får han icke heller ett enda öre. Den enskilde har derföre ingen enda annan utväg, än att låta lösdrifvaren och tiggaren gå, gifva strykarn en bit och sålunda nära eländet. 55 2 mom. Om försvarslös uraktlåter af lättja eller böjelse för ett kringstrykande och oordentligt lefnadssätt, att förskaffa sig lofligt arbete, eller att förrätta arbete, som blifvit honom af tillsyningsman anvisadt, skall. han varnas antingen 1 gång, inför sockennämnden, eller 2 gånger af tillsyningsman i trovärdig persons närvaro. Nu har man i fråga om kallelse till sockennämnd samma svårigheter, som ofvan är nämndt i afseende på kallelse till kyrkoråd. Det kan draga om åratal, innan de sa varningar kuvna verkställas. Har man lyckats verkställa sådan varning, skall personen höras inför konungens befallningshafvande, eller ortens domstol. Men innan detta hinner ske, är den försvarslöse i en annan ända af riket. Målet uppskjutes till oviss dag, han förelägges att infinna sig, men kan icke delgifvas, emedan han icke anträffas o. s. v. Är det så lyckligt att han infinner sig, så skall sockennämnden eller tillsyningsman der uppträda som kärande och åklagare; Hvem har lust dertill; hvem undandrager sig icke? Nu kan han föreläggas lämplig tid att skaffa sig laga försvar, och skall emellertid lemnas på fri fot. Hvem kan nu passa på, då den för en kringstrykare bestämda tiden är ute? Slutligen kan en person, sedan han i halfva sin lifstid gäckat denna lagstiftning, blifva dömd till några månaders allmäntarbete — och sedan denna tid tilländagått, till någon längre tids arbete. Men att personen sjelf emellertid blifvit förlorad, och att han aldrig blifver till någon ting på egen hand duglig är tydligt. Den grund, hvarpå denna lag är byggd, att nemligen hvar och en skall vara en duglig sambällsmedlem, som -har en bestämd sysselsättning och ordentligen försörjer sig och de sina, är god och bör bibehållas; men det sätt, som den bestämmer, för att bindra en person från lättja och lösdrifveri, är omöjligt att tillämpa, och derföre kraftlöst. Fattiglagens 14 om rätt försörjningsort: Då man å ena sidan icke bör inskränka den personliga friheten derhän, att någon hindras att söka sig förtjenst, der han finner den bäst,. så är det likväl, såväl för personen som för familjen lämpligast, att han är kyrkooch mantalsskrifven der han sådant arbete begagnar. Så, som förhållandet nu är, kan en person eiler familj för alltid öfvergifva en socken eller ett län och likväl för hela sin lifstid vara derstädes kyrkooch skattskrifven. Följden häraf är, att personer och familjer helt och hållet skiljer sig, icke blott från kyrkan, utan ock från staten. Så svärma för närvarande tusentals menniskor omkring i de norrländska provinserna. Dessa äro bupfna på de s. k. lösdrifvarelängderna i en mängd andra socknar och provinser. Der de äro kyrkoskrifne hafva de icke på 10:tal af år haft hus eller hem. Om många deras barn har man i föräldrarnes fordna hemort ingen annan kännedom än att presterna i Norrland sända dopsedlar till deras fordom tillhörande församlingar. Der äro och blifva barnen bokförde. Men undervisning och kristlig uppfostran kontrolleras ingenstädes. Nu dör fadren eller modren eller båda, och den eller de församlingar som aldrig sett dessa barnen; skola på sin bekostnad bhemta hela barnskaran från 40 —50 mil till sig. Att dessa. barns undervisning blifvit försummad, att de äro halfvilda tatarer — det skall en för dessa förhållanden alldeles främmande socken straffas för, i det den får bekosta tusentals riksdaler på dessa öfvergifna och förlorade barnens räddning. Nu vandrar en fader till Norrland, medtagande sina barn, och drager dem der med sig från. det ena fjellet till det andra, ur den ena skogskulan till den andra, ur ena länet, häradet, socknen till de andra; så öfvergifver han dem alldeles. Välvilligt folk tager vård om dem, och kräfver om några år ut kostnaden af en socken, som icke baft dem till medlemmar på 6—10 år. Nu drager en kopparslagare, smed, skärslipare, afsigkommen student, och en legion gesäller med eller utan sedeslösa qvinnor i sällskap omkring hela fäderneslandet, och blifva slutligen liggande någorstädes. Då fråga blifver om hvarifrån de äro, så uppgifva de att de äro ifrån N. N. socken iN.