Aftonbladet – 29 december 1868, sida 3

utom kom en oväntad bundsförvandt förståndet till hjelp och gjorde det till fullständig herre öfver slagfältet. Dora hade icke länge varit borta — ty tankarne resa fort — då dörren, genoiu hvilken hon aflägsnat sig, sakta öppnades, Mr Templemore såg sig hastigt omkring. Ibn hade knappast tid att känna igen miss Moores undersätsiga gestalt, förr än han hörde henne låsa dörren och taga ur nyckeln; derpå gick hon hastigt öfver golfvet bort till den andra dörren och låste der. Ian stirrade på henne i stum förvåning; det var klart att hon icke såg honom. Hon gick bort till Evas säng, tittade försigtigt på barnet, gick derefter bort på tåspetsarne, tog en stor gammalmodig länstol, skakade upp kudden i den, rullade stolen bort till Evas säng och satte sig derefter ned med en sakta suck af lättnad; tog derefter at sig sina lockar, gräfde i sin ficka, tog fram en hvit, veckad nattmössa och satte den på sig. Hen höll just på att knyta halcbanden då mr Templemore till hennes förskräckelse och förvirring stod framför henne. Miss Moore satt som förstenad, och derföre skrek hon icke; men då mr Templemore, som fruktade för att barnet skulle vakna, gjorde ett tecken att hon skulle följa honom, gjorde hon det mekaniskt; så mycken styrka hade hon emellertid. Han tog ett ljus, och hon gick efter honom in inästa rum; sån Miss Moore, frågade han, då de voro så långt borta att Eva icke kunde höra dem, får jag fråga hvad detta skall betyda? Jag — jag skulle sitta uppe hos Eva, stammade miss Moore, jag trodde att hon var ensam. t Hvad var det som förmådde er att tro det? Såg ni min hustru gå ut? : Ja — det gjorde jag, Jag såg henne gå.