Aftonbladet – 29 december 1868, sida 3

Tidningsötversigt. Posttidningen för i går innehåller uti en ar tikel För dagen följande yttrande, i hvilke det är oss ett nöje att kunna till alla dela instämma: Månne tanken på ett universitet i huf vudstaden, efter att en gång så varmt hafv uppfattats af hrr stadsfullmäktige, att d enskildt subskriberat ej obetydliga summoi nu redan råkat i glömska eller icke ansett nog vigtig, att oupphörligt hållas i sigte så som en sak den der icke kan falla? Os synes, att snart sagdt hvarje dag lägger et nytt bevis till de förra för behofvet af eI dylik bildningsanstalt och att detta ärend är af en så djup betydelse för hufvudstaden att det förtjenar framflyttas långt mera på dagordningen, än som hittills varit förhållandet. Man har kallat ett universitet i hufvudstaden för en framtidstanke; men månne den icke, mognad redan af åren, kunde ryckas närmare nutiden och äfven åt vår nuvarande generatijn gifva del af sin välsignelse? Man må icke hänvisa på sammornas afskräckande storlek, ty om än början äl ringa, är detta äfven förhållandet med lavinen i sin uppkomst, utom mycket annat, son från litet snart blifvit stort, och sannt äl det som ordspråket säger: Rom byggdes icke på en dag. Väl veta vi, att det häfdvunna uttrycket det fattiga Sverge, möjligen med förändring till det fattiga Stockholmp, såsom ett oöfverskådligt berg resersig häremot i de klentrognas fantasi; men vi peka då, som andra med oss liktänkande, på det stolta sjukhemmet, som ej minst till sina upphofsmäns egen förvåning på otroligt kort tid rest sig ur intet, och tro fullt och fast, att vill blott Stockbolm verkligen förskaffa sig ett universitet, så skola också medel dertill förefinnas. Skulle man tro, att hjertan och kassakistor äro starkare tillslutna för den klappande, när det gäller själens, än när det rör kroppens helsa? Hufvudsaken är emellertid, att en början göres, att icke söka accumulera det insamlade år ifrån år, utan använda det till ett praktiskt ändamål, så att man åtminstone t. ex. kan försöka med upprättande af en lärostol. Stockholms universitet vore ej det första, som på det sättet uppkommit. Det är troligt, eller åtminstone ej osannolikt, att personer, som nu hållits tillbaka af utsigten till idens förverkligande först i en oviss framtid, skola, då de se att saken kommit i gång, ej undandraga den sitt biträde, så med råd som dåd. Vi hysa också för vår enskilda del den öfvertygelsen, att riksdagen, om den såge Stockholm sjelft bemöda sig på ett otvetydigt sätt genom gjorda uppoffringar att tillegna sig nyttan af den högre vetenskapliga undervisningen, skulie vara mera redobogen, än händelsen var senast, att understödja hållandet härstädes af vetenskapliga föredrag. Nu uppstår snart (med detta års slat upphör statsanslaget) en minskning i stället för en förökning af våra bildningsmedel, och bristen blifver desto kännbarare, som man nu en gång lärt sig att uppskatta värdet af hvad man förut knappast anat som behöfligt. Särskildt den qvinliga delen af befolkningen har i de fyllda hörsalarne lagt i dagen ett intresse för inhemtande af nyttiga kunskaper, hvilket oafvisligen antyder tillvaron af ett behof, som det är en pligt att se till sodo. Man har tillåtit sig spefulla anmärkningar om de strumpstickande åhörarinnorna och gycklat öfver deras bivistande af föresningar, som de icke begrepo och som de ljde med blott för att följa med modet. Långtifrån att gilla ett sådant skämt, i hög srad obetänksamt, om icke något värre, skulle vi önska, att modet så ofta som möjligt såfve qvinnan tillfälle att erinra männerna om, att arbete och själsodling äro de bästa idsfördrif. Och skulle äfven åtskilliga af de utsådda vetenskapliga kornen falla på hälleerget, så komma dock många i god jord och bära frukt hos den tänkande qvinnan i vidgad synkrets, i sannare uppfattning af nittills dunkla eller för henne alldeles obesanta ämnen. Det enda, som kunde befaras, vore, att en innehållslös salongskonversation vädanefter blefve svårare för hrr causeurer utt underhålla; men frågan är, om detta icke ust utgör en ganska stor vinst, i stället för örlust,