Aftonbladet – 29 december 1868, sida 3

Mr Templemore hörde henne med blandad vrede och blygsel. Ingen ånger eller sjelf förebråelse kunde qvarlefva efter detta. Och jag har älskat denna lilla enfaldiga, sjelfviska varelse, tänkte han med stum förtrytelse; detta samvetslösa lilla kräk, som skulle ha offrat mitt barns Hf lika väl som sin ogen stolthet för att få ett ögonblicks hämd. Han kunde till en början icke tala, så bittra vero hans känslor, och denna bitterhat uppenbarade sig äfven i de första ord han talade, Miss Moore,, sade han, Dora måste aldrig tå veta detta — aldrig, kom ihåg det. Hon måste förbli i okunnighet om att denna förolämpning var henne ämnad. Miss Moore hade ingenting emot att lofva, alt hon aldrig skulle berätta mr Templemores hustru det lilla anslag, som hade blifvit utkläckt mot henne; och ehuru hon hade varit trolös mot mrs Logan, var hon deremot trofast mot sig sjelf, och Dora fick aldrig veta det. Hon fick aldrig veta hvarföre hennes man ständigt, då det blef tal em Florence, hvilket mycket sällan hände, talade om henne med ett sådant bittert eftertryck, en sådan sträng och förtörnad min. Hon fick aldrig veta hvarföre mr Templemore, då han ett är efteråt fick veta, att hon hade blifvit gift med en lärd domarg, med en så allvariig ton yttrade: Stackars karl! Men du hade ju så när blifvit denne stackars karl, inföll Dora muntert, Nej, aldrig,, svarade kan tomligen skarpt. ag bar begått åtskilliga misstag i mina d: gar, men de ha aldrig haft något varak inflytande på mitt lif Antagen hur föritt välde i det afgörande ståndet återtagit sitt välde i ögonblicket ehör också, tillade han leende, har någon vänlig få kommit mig till hjelp,