Aftonbladet – 29 december 1868, sida 2

Gud vare lofvad ! sade han högt. Gud vare lofvad!4 Han gick bort mot kaminen, men stannade helt plötsligt. En fladdrande låga sköt upp från härden — och så blek, affallen och förändrad hon än var, såg han henne dock och kände igen henne. Det var hans hustru som stod framför honom! Förett ögonblick tycktes hans hjerta upphöra att slå. För ett ögonblick stod han blek som döden, utan att yttra ett ord. För ett ögonblick stod äfven hon stum och orörlig, betraktande honom såsom han betraktade henne. Men hon hade väntat honom flera dagar och hemtade sig först, Hon höjde handen varnande. Väck henne inte, sade hon med den lägsta hviskning — men huru låg den var, skälfde dock hennes röst — hon är räddad — hon skall lefva! Stora fröjder komma till oss likt stora sorger. Mr Templemere kunde hvarken röra sig eller tala — han stod som förlamad. Han hade fått dem båda tillbaka — både hustru och barn, och för en stund kunde han icke göra annat än betrakta sin förlorade Doras ansigte. Mid Lustru — min dyra, älskade hustru l sade han slutligen. Han slöt henne 1 sina armar. Ordethustri var ett magiskt ord. Intet smeknamn hade någonsin låtit så ljuft i hennes öra som detta, då han förr hade yttrat det, och då han yttrade det nu, tycktes hela hennes bjerta flyga honom till mötes. Då han öppnade sina armar för att mottaga henne, slag hon sina om hans hals, och alt var för evigt förlåtet och förgätet mellan dessa två. Du är således glad -öfver att jag inte är död, sade hon, leende emellan sina lyckliga tårar; Du lät aldrig sätta det der grymma Dora Courtenay på stackars tants graf?