Aftonbladet – 28 december 1868, sida 3

ligt oberoende af sjelfva Bränvinsbränninge och de för denna bestämda tider. När lat ven undergått den behöriga kokningen bestå den af en homogen grötformig massa, hvar volym — om minsta möjliga qvantitet vatte blifvit tillsatt till den använda syran — ä så pass ringa, att denna massa, vid ett kol af t. ex. 1500 skålpund laf, ej utgör merä omkring 400 kannor; sedan massan tappat ur kokaren stelnar den vid afsvalningen til ett gelå af så fast konsistens, att det kai med knrif skäras i stycken samt handtera med händerna. Detta af en temligen kon centrerad sockerlösning genomdränkta sur: lafgele kan i särskilta kärl förvaras lång tid utan att förändras. Denna omständighet ä af stort praktiskt värde. Lafgele kan be: redas alldeles oberoende af sjelfva bränvinsbränningen, och gelet kan förvaras i store trä-reservoirer rymmande flera tiotusental kan nor, och kan deraf bildas ett förråd till bränningstiden. Härigenom befrias man från de med lafvens magasinering förenade kostnade: ocK svårigheter, emedan lafven kan, i der mån uppköpen sker, genast förarbetas til gele. Ja, hr Stenberg anser såsom möjligt att detta lafgele kan bli en handelsvara och att tillverkningen af detsamma kan utveckla sig till en binäring för landtbefolkningen, enär anläggningskostnaden för ett lafkokeri är rioga. 100 kannor lafgel6 anses innehålla materialet till 27 å 30 kannor 50 procentigt bränvin, eller lika mycket bränvinsmaterial som finnes i -2,s—3 centner rågmjöl eller i 20—22 kubikfot potatis. Vi hafva så omständligt redogjort för hr Stenbergs vackra upptäckter, derföre att åtskilliga fördomar, i detta som i alla andra all härledande sig från okunnigheten, varit på väg att uppstå mot en industri, som kan flera afseenden blifva lönande.