Aftonbladet – 28 december 1868, sida 2

en dylik behandling och tänker inte finna mig deruti; madame, som: är barnets styfmor, har utan allt tvifvel den största rättighet att besluta i denna sak; men jag tycker bara att man kunde ha behandlat mig med litet mera höflighet. Det hvarken är eller har varit min mening att såra er, svarade Dora; men son jag känner min mans önskani detta afseende måste jag rätta mig derefter. Ja tvår mina händer för följderna, sade doktor Petit med en liten ton af öfverlägsenhet, och har den äran att önska er en god afton. Florence följde honom till dörren och kom derefter tillbaka, medan tårar af vrede och förödmjukelse skimrade i hennes ögon. Nå, Dora, sade hon, du har då således åter fått din vilja fram; men om detta barn dör, skall mr Templemore få veta att du kom tillbaka för att hindra dess räddning. Hurno vågar du göra det? tillade hon häftigt. Huro vågar du göra det? Och hura vågar du glömma att barnet är mitt? frågade Dora med skälfvande läpp. Den dag han gifte sig med mig, gaf ban mig henne. Jag bad honom om henne, och jag fick henne. Han gaf mig äfven sig sjelf den dagen; men om han tagit den ena gåfvan tillbaka, sade hon med svigtande röst, hvilket jag förmodar att du vet, Florence, så hayp hån likväl inte återtagit den andran, tillade hon och pekade på den lilla sängen. Dessutom har jag en annan rättighet. Du hade en gång och har kanske ännu faderns hjerta; men äfven du måste medge, att barnets hierta alltid tillhört mig. Dirföre Ler jag sjö att göra ett slut på detta; — låt det vara lugn och stillhet kring denna stackars lilla siuksang. Låt det inte vara någon bitterhet oss emellan. De två män, som jag älskat higst i yexlden, min brer — och min man, ha föredragit dig framför mig. Låt mig behålla detta barn, Florence, låt mig behålla det. Om inte min tant och du hade varit, skulle jag ännu varit Dora Courtenay. Kom ihåg det och missunna mig inte ett namn och