Aftonbladet – 24 december 1868, sida 2

sakta, att mrs Logan icke märkte hennes ankomst. Ett enda ögonkast visade Dora att Florence icke var allena. Hon stod ett litet stycke från Evas lilla hvita säng och talade med ingen mindre person än doktor Petit sjelt. Just den man, som mr Templemore så mycket fruktade, hade blifvit kallad till hans sjuka barn! Skenet från en nattlampa föll rakt på mrs Logans täcka ansigte och visade att det var fullt af bekymvier. Hon höjde sina små mörka ögonbryn och knep ihop sina små rosenläppar meå en min af ängsligt allvar, som lika väl kunde ha sin rot i en känsla för det passande som i verkligt deltagande. Atminstone tänkte Dora så i detta ögonblick. Jaså, så att ni är orolig, doktor Petit? sade hon med en blick midt emellan bryderi och bekymmer. Det är sannerligen ett tungt ansvar som hvilar på mig, och jag önskar att stackars miss Moore blefve frisk igen eller att mr Templemore komme tillbaka, Jag önskade verkligen båda delarna. Mitt enda bekymmer är att mina ordinationer måtte bli ordentligt verkstäl!4as, sade doktor Petit med en helt vigtig min. Laga bara att miva föreskrifter bli följda, så ansvarar jag för utgången. Ja, men antag att edra föreskrifter inte blefve följda! svarade Florence näbbigt. Jag kan iatao vara öfverallt och mitt ansvar blir dock det samma. Jag önskar derföre af allt hjerta att mr Templemore ville komma tillbaka. ; Då hon yttrade dessa ord, kom hon händelsevis att en smula vända på sig. Der stod nu Dora framför henne, visserligen tyst och blek, men dock med alla tecken tll lf. (Forts. följer.