sea Och en-1 sin ordning hafva de äfven up trädt och uppträda på vår jord, och det nu icke vidare underligt, att menniskor födas med olika anlag etc. Alla vedervi ; digheter i verlden äro blott frukter af föregående lifs förvillelser, allt godt som hä der oss endast belöningar för välförhållan före detta lifvet. Den som här på jord utvecklar sina höga, ädla och goda sid blir vid döden flyttad till en högre verl den som deremot låter sina låga,usla 0 syndiga instinkter taga öfverhand, sänkes g nom döden i en ännu lägre verld. På det sätt kan han fortfara att sjunka och föl medger till och med såsom tänkbart, att ha alltid fria vilja skulle kunna i evighet hål honom aflägsen från bättringens väg. M då evig osalighet är otänkbar såsom strida: illlde lika mycket mot menniskans bestämmel e;som Guds väsende, måste slutligen en tic ta punkt gifvas, då hon återigen börjar vandi ed l uppåt. Sålunda skola alla menniskor slut! ed Igen närma sig Gud så mycket, att e återfall till det onda ej kommer i fråg Ewellertid, under dessa oupphörliga ombyte af tillvarelseformer, skola de strålande hitmlö kropparne i rymden blifva de dödliges hen af a ymc m vist, den ena först och den andra sedal ,Hvem vet om icke denna vänligt tindranc et Stjerna utgör vistelseort för någon af vår närmaste eller någon af dessa med vördna och välsignelse omfattade mensklighetens väl ). görare, som före oss genom dödens mörk r. Port kommit till lifvets herrliga rike. Sådan är i största korthet förf:s lära. dess helhet håfva vi mot densamma intet at erinra, men kunna dock icke underlåta at t göra en anmärkning mot förut-tillvaror sådan den af fört. framställes. Flera skull visserligen kunna göras, vi nöja oss med blot en, och använda; dervid de vapen förf. sjel gifvit i våra händer. Mot den åsigten at menniskan under sin själavandring skulle fö beständigt vara bunden vid jorden, åter oci åter uppträda på jorden, anför han nemligen att om själen i sin nya tillvarelseform ickt Jeger något minne af sina föregående existen.ser, kan man knappt säga att hon eger någon identitet eller personlighet. Förlusten a! . minnet, säger han vidare, är själens förstöJring, — Det är just dessa ord, vi nu vända mot honom sjelf. Vi hafva här på jorden icke det ringaste minne af någon föregående tillvarelseform, och just derför måste vi förveka möjligheten af någon sådan, emedan förlusten af minnet om den föregående lifsformen icke vore något annat än utplånande af personligheten sjelf. Emot denna anmärkning, som han förutsatt, söker förf. visserligen värja sig med det påståendet, att det minne, som vi här i detta hänseende sakna, skall i högre lifsformer komma oss till del. naturligtvis ingenting annat än ett kategoriskt påstående utan tillstymmelse till bevis, mot hvilket vi på lika stör eller lika liten grund kunna sätta ett motsatt. Men dertill kommer ett sl påtagligt, att vi icke haft förut-tillvaro efter förf:s mening. Förf. antager ju, att alla våra tillvarelseformer äro ett slags pröfningsskolor. Det är verkligen svårt att fatta, hvad alla dessa pröfningar, åtminstone i de lägre regionerna, skola tjena till, när man i en efterföljande tillvarelseform icke eger någon den ringaste kännedom af hvad man i den förutgående inhemtat. Vi kunna icke förstå annat än att det blefve ett evinnerligt börjande på nytt med utvecklingens alfabet. En kunskap, hvarom man icke har någon kän1edom, lärer väl icke vara mycket värd. Fiones då intet slag af förut-tillvaro och avandring, kan man fråga. Jo. Man kan t. ex. i likhet med Victor Rydberg efter bibeln antaga, hvad förut-tillvaron. angår; en tredelning af menniskan i ande, själ och kropp, samt att anden preexisterat från begynnelsen i logos, Guds son, och vid menniskans aflelse förenar sig med och gifver lif åt kroppen. Hvad angår de af vår fört. omtalade olikheter i bi r, anlag 0. s. V., så kunna de ganska vi as bero af en arfsynd. Med arfsynd s då icke någon medfödd syndabenägenhet hos anden, som kommit från Gud, ntan blott de från våra första föräldrar ärfda och i den lägre delen vf vårt väsende, d. v. s. i kroppen och sj en, herrskande, öfvermäktiga onda böjelsera. Åro de sinnliga och animaliska lifsafterna hos våra föräldrar behäftade med vöjelser till det onda, så måste de ock vara let hos oss, eftersom vi från dem ärft denna leras natur, på samma sätt som vi ärfya åra föräldrars kroppsliga sjuklighet. Vi hafva längre än från början åmnadt ar, sysselsatt oss med förevarande arbete, hen vi hafva funnit ämnet så rikt och beandlingen deraf så pass märklig, att våra isare torde ursäkta vår vidlyftighet, Viuppana dem att göra bekantskap med boken i in belhet; och om de ocksä, i likhet med ss, ej kunna gilla alla de framställda åsigerna, ej heller dela författarens benägenhet jr spiritismen. och dylika. äfventyrligheter, i torde dock tillräckligt mycket återstå, om förtjenar erkännande, och föröfrigt det ela vara egnadt att föranleda betraktelser fver hittills kanske ej beaktade ämnen af or vigt. 2 äl, som gör det nästan om,. dess tillkomst, utveckling, verldsvälde och förfall: En skildrina för dan Ilaccicka