är VR a OS ILSKEN ET SR NA i handen, tilldess hon ej kunde se det för tårar. Derpå lade hon det ödmjukt och nedslagen tillbaka i skrinet och gick ned. Men hvarken med den gamla kortleken eller nied någon ny undersökte mrs Courtenay ödets vilja. Hon satt i sin stol och gret sakta, i det hon alltemellanåt sade till sig sjelf med halfqväfd stämma: Det var för min skull, min stackars Dora! Det var helt och hållet för min skulll... TJUGONDESJETTE KAPITLET, Mr Ryans råd i afseende på aktierna i Reduore-grufvorna hade varit, att manskulle sälja dem medan de stodo i pris, och Dora hade för detta ändamål rest till Paris. Penvingarne hade i mrs Courtenays namn blifvit placerade hos en bankir i Rouen, och hennes dotter behöfde derföre endast presentera en invisning för att få penningar. Denna transaktion i och för sig kunde icke röja henne. Man må emellertid icke tro att hon lade an på att dölja sig; hon hvarken sökte eller skydde att bli upptäckt, utan lät allt gå sin gilla gång. Hon såg ingen som hon kände på vägen till Ronen, och ingen såg henne; för öfrigt hade hon en tät slöja, som skyddade henne för främlingars närgångna nppmärksamhet. Men den inviening, som mrs Cour tenay hade gifvit henne var icke affattad i fallt riktiga ordalag, doch den franske bokhållaren tvekade och ville icke betala den. Då han såg Doras ledsnad häröfver, hänvisade han saken till firmans clief; men han hade gått ut och skulle icke komma igen förrän om en timme — kanske att hon då