den falla förklaringen på hans tystnad. Ack, hon hade aldrig kunnat tänka sig detta, Hon hade alltid trott att en bitter vredes frivilliga glömska tyngde på henne. Hon hade aldrig tänkt sig att grafvens kalla glömska redan låg mellan henne och hennes man. Han hade förlåtit henne, derom var hon nu säker — hennes förmenta brott var begrafvet i den förlåtelse man alltid skänker dem som äro döda. Hon var icke längre hans vilseledda, men dock alltid varma och lefvande hustru — hon var någonting overkligt, osynligt, mot hvilket man aldrig kan hysa någon förtrytelse, Den tunna slöja, så tunn och dock så ogenomtränglig, som skiljer oss äfven fin dem vi mest älska, hade lagt sig emellan honom och henne, och så hade hans kärlek helt naturligt återvändt till den oskyldiga, Barnsliga Florence, hans hjertas utvalda, ochi efter en lämplig sorgtid skalle de gifta sig och slutligen bli lyckliga. Doha sköna framtid måste hon nu tillintetgöra.. För andra gången måste hon bli en orsak till smärta för mr Templemore. Måhända att denfia tanke öfverväldigade henne — måhända att medvetandet, att hennes död skulle vara honom välkommen såsom en befrielse, hade varit mera än hon förmått bära. Hon svimmade icke; hon förlorade icke ens medvetandet, men då hon återvann det falla bruket af sina sinnen, såg bon att en tyst och undrande skara hade samlat sig omkring henne. Hon såg själs frånvarande på en qvinna framför henne sade med en kall, entonig röst: Jag inte väl, men pu är jag bättre, hvare. hon reste sig upp och aflägsnade sig.