Hande hjerta. Nåväl, jag föraktar honom inte; men jag kan äfven vara stolt. Men stolthet är en kall tröst, och Dora kände det. Hon kände äfven hvad vi alla känna i något ögonblick af vårt lif, att hennes sorg blef henne för tung att bära. Hvad går åt mig? tänkte hon med ett slags förtviflan. Hanhar öfvergifvit mig, låtit mig gå min egen väg — hvad går då åt mig, efter som jag inte kan glömma honom, utan måste minnas och lida?, Hvad var det som. fattades henne? Ack, endast det att. lifvet var fullt af anspråk och att kärleken icke lät afvisa sig, och att begge vore starkare än både, stolthet och vrede. Ännu kämpade hon dock emot dem. Om hon bara icke vore hang hustru, om han endast hade gift sig med Florence, skulle hon icke ha låtit derta gå stil hjörtat. Men vi kunna icke ljuga för kärt eget bjerta, och från djupet at hennes fvarelse kom detta svar: Tala inte så; du vet att det är bättre att ha varit älskad några få dagar än att inte ha varit älskad alls. Du vet att det skulle varit dödens bitterhet att ha sett honom gift med mrs Logan, liksom det är någonting af Upradiseta sällhet att vara bunden vid honom. u vet, att om han förorättat dig, hans bjerta är allt för godt och ädelt för att inte en gång ge dig upprättelse härför — och skall det inte vara en törsmak at himmelen i din förlåtelse och din återförening med honom? Tänk på hurudan hans ånger skall bli och kom ihåg de dagar af kärlek han gaf dig — få, men fullkomliga. Kan välnågonting utplåna dem? Äro de inte en del af ditt lif, och det den skönaste och bästa? Hvad sör det om år skulle förflyta i fåläng föroppolag och väntan? Ett ögonblick skall dock en gång komma, som skall göra slut