Aftonbladet – 23 december 1868, sida 2

Så var jag lika glad igen efter någon tid, Ibjelpte henne Dora. Och ser du, mamma, hela skilnaden oss emellan kommer deraf att du är fransyska och att jag är irländska, Vi irländare, tillade hon med en trotsig min, äro ännu inte mer än halfciviliserade, såsom en hvar kan säga dig. När någon gör oss ondt, uppgifva vi ett häftigt skri, ett riktigt förfärligt tjut, liksom österländningarnes gråt öfver sina döda, och så äro vi lika glada och muntra igen. Vi äro, såsom hela verlden ätvenledes vet, ett mycket gladt och muntert folk med lätt hufvud och lätt bjerta. Detta är utan tvifvel en gåfva af försynenn, tillade Dora med en lätt ironisk anstrykning; men om jag nu har min anpart af nationens gåfva, hvarför då förebrå mig derför? När allt kommer omkrivg, tror jag ändå att jag är ett gladare sällskap än om jag bade ha:t en högtidlig engelsk sorg eller en sirlig fransk. Och så kan du också ha den trösten att veta, att om jag går ifrån. dig i eftermiddag, såsom jag måste, så sörjer jag derför inte mitt hjerta ur led, utan tar ifvet lätt och lustigt. Ja, men jag skulle helst se att du inte ginge ifrån mig, sade mr Courtenay en smula nyckfullt, Hvad kan du ba att göra i Ronen i dag ? i Måste jag inte arrangera om penningar — penningar ? frågade Dora muntert. Den gode, rare mr Ryan är inte här för att hjelpa mig nu; — jag måste göra allting sjelf, som du vet. Mrs Courtenay beklagade sig fortfärande och undrade hvarför Dora nödvändigt måste till Rouen; men Dora gaf henne en kyss och ade att hon ej finge bli orolig, om hön inte mme hem till tedags, och skyndade nu upp för att kläda på sig, Men hon måste komma tillbaka till tö-!