Aftonbladet – 23 december 1868, sida 2

skulle sjelfva mrs Courtenay icke kunnat förklara; men i alla händelser hade dock dessa tre namn gifvit henne en tydlig lättnad, ty hennes butterhet var försvunnen då Dora trädde in i rummet sjungande af full hals, såsom hennes mor benämnde det för sig sjelf. Dora hade aldrig sett mera glad, liflig och strålande ut än nu. — Aldrig i hennes mest förhoppninogsfulla flickdagar hade hennes blick varit mera solljus än i dag, Men i trots af all denna munterhet var dock Doras kind blek och mager, och huru lifligt hon än sjöng, voro dock hennes ögon insjunkna. Möjligen kunde mrs Courtenay också ha lagt märke till eller erinrat sig, att Doras sångeri hennes fordna lyckliga dagar hade varit sorgsna — bedröfliga, kallade dem, hennes mor — hvaremot de nu voro läjta. och glada, om icke rentaf muntra. Men mrs onrtenay var icke någon s och Doras slädtichet förbittrade henne nu så till vida, att hon satt tyst och tvär och korsade armarne i stum jrotest. Nå, får du inte patiencen att gå nt, mamma, frågade Dora med sin lifligaste röst och ett litet silfverklingande skratt. Låt mig få försöka. Hon satte sig ned och sträckte ut händeroa efter korten; men mrs Courtenay samlade ihop dem, lade dem ji en hög och stoppade dem med en värdig min under kudden På stolen, på hvilken hon satt och säg derefter mycket allvarligt på sin dotter. Ater skrattade Dora. Hon skrattade ofta på den sista tiden. Nå, vad är det nu som jag gjort ? frås gade hon med sin glada, godlynta röst. Låt mig få höra min nya förbrytelse, mamma. Dora, jag är riktigt ond, sade mrs Coartenay högtidligt. Hvarföre parrade du mig bort från Les Roches, till detta: ohyggliga nnerligt klarsynt person,