Aftonbladet – 23 december 1868, sida 2

såll 0 at mr Templemore. Han hade, hopp och förtröstan, men icke visshet. Åfven om hans hustru icke hvilade i en okänd graf, var hon dock icke hans; han egde henne icke, han visste icke hvart hon hade tagit vägen eller det ställe der hon vistades, och hvad som var det värsta af allt: han visste icke en gång hvar han skulle söka henne. Icke en gång en sjöman, som hade förvillat sig på sjön och dref omkring utan kompass, kunde sväfva i större ovisshet än han. Det var kanske oundvikligt att någonting liknande förtrytelse skulle blanda sig i dessa hans tankar. Ty när allt kom omkring, kunde han dock icke finna att han hade förre att bli öfvergifven på detta sätt, så follständigt, så tyst, så föraktligt. Dora kunde gerna, ha betänkt deras anseende innan hon sålunda: hade lagt deras äktenskaps sorgliga hemligheter öpppa för verldens ögon. Och sålunda reste sig de vreda tankarne den ena efter den andra, långsamt, men säkert, likt ett TR hafs vreda böljor och dränkte ömhet, ne och till och med hopa bild, tilldess mr Templemores ögon plötsligt föllo på fotografien. Monsieur Durand hade tagit med sig de andra sakerna; men detta hade han antingen glömt eller lagt qvar med afsigt. Mr Templemore tog det i handen och betraktade det. Hvad det var likt, och huru likheten tilltog, ju mera han betraktade det! Om jag kunde tro det, tänkte han, och hans läppar skälfde, i det han talade så till sitt eget hjerta, om jag kunde tro, att denna bild visade hennes stackars döda ansigte, och att min ovänlighet hade störtat henne i en sådan död, skulle mitt lif hädanefter bli ett tomt blad, hvarpå hvarken kärlek, hat, lycka : eller glädje någonsin kommo att bli skrifna. : Mången har yttrat dylika saker i sjelf