Aftonbladet – 22 december 1868, sida 4

Den obotligt sjuka på Dalarö skans. Två år ha förflutit sedan vi anropade välgöreneten för ett olyckligt fruntimmer, som i Febr. 1861, då 21 år gammal, träffades af ett slaganfall, efter hvilket hon genast fjettrades vid sängen, emedan hela kroppen sammandrogs, så att knäen stödjas mot bröstet med benen bakåtböjda. I nära åtta år har hon intagit en ställning, hvarken sittande eller liggande, med kroppen framstupa inbäddadi kud ar. Under loppet af hvarje dygn hemsökes hon af 8 å 10 ger oberäknadt de, som uppstå äfven af det obetydligaste buller; efter starkare buller är det icke sällsynt att krampanfallen blifva väldsammare och fortfära 1 2 dygn: Sällan är hon fri från värk i bröst och Trygg, och den enda sömn hon får, åstadkommen ;enom morphin, är 1 å 2 timmar mot morgonen. Sjukdomen beröfvade henne både synoch talförmåga och venstra armen förlamades. Hon kan endast röra hufvudet och högra armen, med hvars hand hon gör sig förstådd för den som vårdar henne. Vid pingsttiden 1867 förunnades henne en stor glädje: nea läkarens outtröttliga bemödanden lyckades hon att få det högra ögat brukbart; efter tre och ett halft års fullkomlig blindhet, kan hon nu se. Krampanfallen äro mindre våldsamma, då den djupa tystnaden, som omgifver hennes ödsliga bostad ute på Dalarö-skans, icke genom buller blir störd. För henne är denna tysta bostad en välgerning och absolut behöflig. lennes föräldrar äro fattiga och måste arbeta för sin utkomst i hufvudstaden. Det är derföre som man återigen nödgas anropa de välgörande om hjelp för den obotligt sjuka å Dalarö skans, om hjelp till föda, medikamenter och skötsel. Gåfvor mottagas på Aftonbladskontoret vid Mynttorget.