Aftonbladet – 22 december 1868, sida 2

4 STOCKHOLM den 22 Dee, Rörande den hotande krisen i orienten anställer den bekante författaren. de Mazade i IRevue des deux Mondes politiska öfversigt för förra hälften af innevarande månad följande betraRtelser: Att utvecklingen af den -rumeniska krisen förorsakade någon tillfredsställelse i Konistantinopel är icke tvifvelaktigt. Bratianos fall helsades af Porten såsom en framgång, och det är tyvärr kanske detta som har ingifvit Turkiet sjelfförtroende, som har uppmuntrat det att väcka till lif en annan fråga, hvilken är oändligt mycket allvarsammare och till och med verkligen skulle kunna föra ss till oväntade förvecklingar, om icke Euar vilja hade lagt sig mellan fiender, alltid färdiga att drabba tillsammans. Vimedgifva, att Grekland har gifvit Turkiet många skäl till klagomål. Grekland har, såsom man vet, sin ärelystnad ännu mera än Rumenien, och som det ofta har varit Europas bortI klemade barn, kastar det sig gerna hufvudstupa in i alla agitationerha mot ett välde, som i dess ögon har det oförlåtliga felet att existera. Det spanar ut tillfällen, hvilka aldrig saknas i orienten, det underblåser alla upprorsförsök. Isynnerhet på de två sista åren har det gjort hvad det kunnat för att hålla den kretensiska resningen vid lif, och det är också denna olyckliga insurrektion, som är den omedelbara utgångspunkten för de nuvarande tilldragelserna. Man trodde sig ju ha slut på denna Kandia-affär, som i lång tid varit öfverlemnad åt sig sjelf; ingalunda; den har vaknat upp igen i Grekland, dit tusentals kretenser ha flytt och der man tydligen gör allt hvad man kan för att återupptända striden, med fara att drifva i Turkiet till det yttersta genom alla slags fiendtliga handlingar, dem man icke en gång gör någon hemlighet af. Ännu nyligen värfvade en chef för friskaror, Petropulakis, öppet frivillige i Athen några få steg från den ottomaniska beskickningen, och man påstår till och med att denna beskickning blifvit skymfad. Mellan Grekland och Kreta underhållas nästan regelbundna turer af fartyg, som transportera manskap och ammunition. Till slut har Turkiet tröttnat, och sedan det väl blifvit befriadt från sina bekymmer i Rumenien, har det vändt sig mot Grekland. Det tycktes till en början vilja Lom tillgripa de strängaste tvångsåtgärder. Den turkiska regeringen har likväl kommit på andra tankar, utan tvifvel under inflytandet af råd från Europa, och för ögonblicket har hon inskränkt sig till att skicka ett ultimatum med yrkande, att den grekiska regeringen skall afväpna de frivillige och fribytarne, låta de kretensiska flyktingarne återvända hem till deras land, ntfästa skadeersättning åt en af grekerna dödad turkisk soldats familj och slutligen förpligta sig att för framtiden bära aktning för fördragen. Det turkiska ultimatum, hvilket för öfrigt lemnar endast några dagars betänketid, har naturligtvis upprört alla lidelser i Grekland. Krigsifvern har blossat upp mer än någonsin, och kabinettet i Athen befinner sig nu i den svåra ställningen att nödgas fatta sitt beslut inför en tilltagande folkexaltation. Om följ. den af Greklands vägran endast blefve en diplomatisk brytning, så vore det ännu icke så betänkligt. Man har mer än en gång sett fred låta förena sig med ett afbrott i de diplomatiska förbindelserna mellan två länder; men allvarsammare skulle det bli, om Turkiet satte i verket den hotelse, det har framkastat, att utdrifva de i kejsarriket bosatte grekerna. Då skulle konflikten svårligen underlåta att gå ännu längre, och detta blefve möjligen begynnelsen till oundvikliga stormar, till och med om man lyckades att i första ögonblicket lokalisera ett krig af detta slag. Skulle man väl för öfrigt kunna lokalisera det? De europeiska kabinetten ha säkerligen icke först sent omsider insett dessa faror, och om de beslutit upprätthålla freden i vestern, är det icke för att Måta den störas i östern af tvistigheter, som icke innebära någonting nytt. De tyckas ha kommit öfverens om att utöfva sitt inflytande bådei Konstantinopel och Athen. Sjelfva Ryssland tyckes vara böjdt för att dämpa Greklands krigslystnad och råda det till betänksamhet. Det är väl sannt, att en brytning vore oundgänglig, om man blott toge i betraktande den korta betänketid, som beviljats i Turkiets ultimatum, och Greklands sinnesstämning; men denna betänketid kan förlängas, om den ej redan blifvit det, och under tiden skall man förmå desse oförsonlige fiender att förlikas, till dess de stöta sig med hvarandra på nytt, ty detta är den gamla historien mellan greker och turkar. Hvad vi för vår del för närvarande se i allt detta, det är den europeiska fredens intresse, hvilket varit nog starkt för att nödga till en politisk förändring i Bucharest nah ahn frn Jan Kmlilivon gå i ovat tå than.