Aftonbladet – 21 december 1868, sida 2

BPR RR RI REINE SS SERVE BANAR sen et Norska stortbinget och utrikesbudgeten. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 17 December. Den till storthingets plenum i dag utsatta behandlingon af J. Sverdrups förslag — hvilet, såsom jag i mitt förra bref berättade, gick ut på att anmoda regeringen att för nästa storthing framlägga en specificerad budget öfver utgifterna för utrikesministören, på det att storthinget med stöd af en dylik budget måtte kunna uttala de meningar, till hvilka den kunde gifva anledning — motsågs med en viss nyfikenhet, tack vare det missförstånd, som från ett enda håll hade blifvit spridt, att nemligen antagandet af ett sådant slag skulle vara att utkasta en brandackla, som skulle väcka split mellan 0ss och våra svenska bröder. Ått likäl denna felaktiga uppfattning icke delades af många, visade sig under den fyra timmar långa debatten i dag, i det att blott 12 röstade emot Sverdrups förslag, och af dessa 12 — bland hvilka endast tre deltogo i debatten — var professor Scluweigaard den ende, som uttalade någon fruktan för, att Norges önskan att hålla kontroll öfver anslagen till utrikesministören, likasom det sker med alla andra statsanslag, möjligen skulle leda till missämja med Sverge. ken till denna fruktan låg egentligen deri, förklarade han, att han icke var viss på, att det liberala partiet i Sverge, et parti, hvilket man hade att tacka för ör representationsreformen och som på de båda riksdagarne 1867 och 1868 hade påyrkat ett förnuftigare och sparsammare uppgörande af utrikesbudgeten, nu hade öfvervigten i Sverge; det kunde tänkas, menade han, att det gamla Sverge med stormaktsdrömmarne, det Sverge, med hvilket vi åren 1859—60 kämpade ståthållarestriden, åter kunde komma till styret, och då vore det ovisst, om det blefve så lätt att bli eniga i denha sak som nu. Mot denna fruktan protesterades det kraftigt af nästan alla de representanter, som yttrade sig för Sverdrups förslag, d. v. s. förslagets upphofsman sjelf, de tre representanterna för staden Kristiania, professorerna O. J. Broch och Aschehoug samt advokaten D. Kildal, advokaten O. Richter, O. G. Ueland, Schwartz och Bagger. I ett utmärkt föredrag framhöll så t. ex. Sverdrup, huru han på det försigtigaste t hade anknutit sitt förslag till nuvarande örhållanden, och huru han vore villig att, om dessa anslag uppgjordes på ändamälsenligt sätt, rösta för, att Norge till och med skulle betala hälften af bidraget i stället för en bråkdel, såsom nu är fallet. De,som — så ungefär yttrade han, då han i sitt föredrag kom in på frågan om det afseende, man i en sak som denna måste fästa på Sverge — de, som hysa samma åsigter som jag, ha intet skäl att önska tvist med Sverge; ty på båda sidor om Kölen gå vi nu fram mot samma stora mål: sjelfständig sjelfstyrelse. — Genom denna-skall vår utveckling gå fram mot samma liberala gemensamma intressen, och att hvar och en på sitt område kappas om att befrämja dessa, det är den sannaste, den bästa gemensamma författning, man kan tänka sig. Efter Sverdrup uppträdde Kildal med en utförlig och intressant bevisning, att. denna fråga, sådan den nu var framställd, ingalunda var ny, ty storthinget hade för mer än 40 år sedan börjat med sina försök att få dessa saker, dragna under sin kontroll. Afven Broch var säker på, att den uppfattning af de förenade, rikenas jemnlikhet, som låg till grund för ett förslag sådant som detta, delades af hela den generation i Sverge, i hvars makt och värjo framtiden låge; det kund kanske finnas en och annan af de gamle, som skulle finna det förmätet, att norrmännen ville ha -reda på dessa saker och hålla kontroll öfver dem; men deras tid är säkerligen snart förbi. Han framhöll för öfrigt en sida af saken, som han fann icke ha blifvit vidrörd under diskussionerna, och det var den ringa nytta, som de förenade rikena hade af sina representanter utomlands, förnämligast af det skälet, att dessa bildade ett stånd för sig sjelf utan tillräcklig kunskap om och intresse för sina hemländers institutioner och förhållanden. Medan det i andra länder icke är synnerligen ovanligt, att de diplomatiska och kommersiella representanterna utgå ur de civila tjenstemännens led och sedermera återvända till dessa och på detta sätt åstadkomma en lycklig vexelverkan mellan det utländska och det inhemska, hör sädant hos oss till de största sällsyntheter. Till stor öfverraskning för de flesta åhörare framträdde nu professor Aschehoug, hvilken man -ant sig att anse såsom den egentlige ledaren af Morgenbladets politiska hållning, och af hvilken man väntade en fortsättning af de fulminanta anfall, som detta blad hade riktat mot förslaget — till iörsvar för detsamma, visserligen med många förbehåll och betänkligheter, men likväl med den bestämda förklaringen såsom konklusion, att han skulle rösta för Sverdrups förslag. Deremot reserverade han sig mot den af nästan alla de öfriga talarne framställda meningen, att man borde vara villig att bidraga till hälften i utrikesbudgeten; det vore, menade han, en frikostighet, som man icke var förpligtad att visa, och som det var oförsigtigt att uttala sin beredvillighet till. Debatten slöt, såsom nämndes, med en fullständig seger för det Sverdrupska förslaget, och jag tviflar icke på, att deti Sverge skall uppfattas i samma goda mening, i hvilken det blifvit framstäldt, nemligen såsom en hand, som öfver Kölen räckes från det liberala partiet i Norge till dess politiska trosförvandter på den svenska riksdagen och bland Sverges allmänhet. De tolf representanter, som röstade mot förslaget, voro landshördingen Aall, borgmästaren Bödtker, professor Schweigaard, köpmännen Faye och Michelsen (båda från Bergen), Lunde, Hammerstad, häradshöfding Rye, Brandt och grosshandlaren Smith-Petersen.