Aftonbladet – 19 december 1868, sida 2

blef äfven hoppet starkare och medförde den största själsfrid han hade känt seIdan hans bedröfliga forskning hade börjat. Det förekom honom som om han genom att genomgå detta hemska tvifvel hade återvunnit allt det som han i verkligheten aldrig hade förlorat. Slutligen begaf han sig på hemvägen. Han kom förbi ett cafg chantant. Den lilla scenen tog sig helt lifligt ut bland de mörka träden rundt omkring den. Tre flickor iskarlakansröda kappor sutto der, en fjerde i blått stod och sjöng. Hon är lungsigtig), tänkte mr Templemore, i det han betraktade henne med läkarens pröfvande blick. Arma lilla varelse, huru länge skall hon väl uthärda med dessa nakna axlar i den kyliga qvällsluften? Han hade blifvit stående ett ögonblick, nu gick han ne a En vände sig ort, hän. etv blekt, allvarligt ansigte: da — det var John eo För all del, hör sångerskan tillslut! sade den unge mannen, Det skulle göra mig ondt, om jag störde ert nöje. Han fick ej något svar, Det var någonting i hans sätt, som kom mr Teinplemore att rysa ända in i märgen af hans ben. Det var som om hans onda ande hade stigit fram ur qvällens mörker och nu stod framför honom. Begge tego några ögonblick, derpå började Jobn Luan åter att tala. Jag kommer för att meddela er de underrättelser som ni bad mig om för två månader sedan. Jag fick veta — det kan göra detsamma huru — att ni var i Paris, och så följde jag efter er för att berätta er dem. Ävrnu svarade mr Templemore icke, men vandrade bort från folkhopen, följd af John: Luan. Då de stodo allena i närbeten af en af gaslyktorna i alltn, sade John Luan: