Aftonbladet – 19 december 1868, sida 2

I) Mr Templemore hörde henne, utan att säga Jett ord; det hopp och den öfvertygelse, hvarmed han hade beträdt detta ställe, lemnade honom tum för tum. Han , gjorde hvad han kunde för att behålla dem; han grep efter dem som den sjunkande griper efter den sista räddande plankan; men de ville icke dröja hos honom. De drefvo längre och längre bort på tviflets mörka och hemska vågor. Han trodde visserligen icke att sjelfmörderskan och hans hustru voro en och samma person; men han var likväl icke förvissad om att detta icke var förhållandet. Han kunde icke tala, han kunde icke göra invändningar, han kunde icke ens höra detta omtalas, Han gick ned för trappan, och i det han stack ett par riksdaler i barnets hand, lemnade han butiken utan att yttra ett enda ord. Ian vandrade framåt, utan att veta hvarthän, utan att tänka och utan att erinra sig något annat än denna fråga, som oupphörligt ljöd som en grafklocka i hans själ: Var det Dora?, Då mr Templemore återfick förmågan att tänka, stod han på en af kajerne, med floden, broarne och ett aflägset perspektiv af kyrktornen på ena sidan och de gröna träden på den andra. Aftonens mjuka, violetta töckenslöja låg rundt omkring honom, och rosenröda skyar, ännu blossande af aftonsolens glöd, simmade på himmelen. Det var en vacker och intagande tafla, och dock föreföll det mr Templemore som om hans hjerta ville brista. Det var som om hans kraft öfvergåfve honom hvarje gång han såg på detta mörkgröna vatten, och likväl dröjde hän i dess närhet, Så småningom förde honom hans steg bort till denna at Bastilje stenar byggda bro, hvarifrån den stacka qvinnan skulle ha tagit det förfärliga språnset, Lagstiftande församlingens palats höjer