Aftonbladet – 19 december 1868, sida 2

Jag vet ingenting, sir, svarade värdinnan. Jag såg aldrig det stackars fruntimret, Det var min kusin som då hade boden. Er kusin! Hvar bor hon? Hon skall — hon måste säga mig dett Hans blick och ton hade öfvergått från sorg till hotels. Men det finnes en, hvilken vi uti alla menskliga förhållanden måste taga .I medi beräkningen, en!, som inga hhotelser kan skrämma, inga löften locka, oc denne fann nu: för godt att träda emellan mr Templemore och den underrättelse han önskade. Min kusin är död! var det korta svaret. Död! Den qvinna, hvars svar skulle blifva afgörande för honom, var nu för evigt der hvarest han aldrig kunde träffa henne. Han var åter gäckad, och likväl var det ett sla; förfärlig lättnad att känna, att han ej kunde ernå den ödesdigra vissheten; att tvifla var ä ma-som att hoppas. Jaså, så att det der var hennes hår,; sade qvinnan med en nyfiken blick på hårlocken, som han ännu höll i sin hand. Det är ett mycket vackert hår, och jag kommer i håg att min kusin sade att så var. j Hon såg både frågande och intresserad ut. Han såg, att den underrättelse, hvilken han så mycket fruktade, skulle vara denna qvinna älkommen. Hon längtade efter en upplösning på detta drama, och det skulle varit henne en grym tillfredsställelse att se bans sista hopp sjunka i grafven. Han dolde hastigt locken för hennes blickar. Han ville icke lita på henne. I sin begärlighet att finna en upplösning på historien om den obekanta döda kunde hon lätt ha bedragit både sig sjelf och honom. T Jag tror att det egentligen var på håret som min kusin kände igen det stackars fruntimret,, fortfor värdinnan. Jag vet att det var ett vackert hår.