diga, varma hjertat och den lefvande tron, på ett så våldsamt och syndigt sätt hade förnekat dem båda! Det var icke möjligt; men han andades dock lättare, då han hade floden bakom De kommo in i en trång verid af sten, mörk och tryckande, och dock tycktes de icke komma närmare måiet för sin vandrin Slutligen stannade monsieur Durand, och då mr Templemore kom fram till honom, sade han: Här är rue de la Serpe, och der borta, der ni ser. den der skräpboden, är huset. Skall jag följa monsieur, eller önskar ni gå lena? . Tack, jag går ensam, Ni behöfver inte I vänta på miga Monsieur Durand bugade sig, vände om hörnet och försvann, Möjligen gick han icke så synnerligt långt bort; men det visste icke mr Torplemore, lika litet som han brydde sig derom. Den nedgående solen fyllde gatan med sina sneda strålar och gjorde honom halft blind, medan han gick bort till butiken. O, att denna gata icke hade haft något slut — att detta mål aldrig bade blifvit nådt; och det skulle bringa honom någon förfärlig upplysning) Huset var lågt och trångt. Ofvanför dörren dinglade en gul affisch med inskrift: Möolerade rum att hyra. Butiken vår en af de uslaste i sitt slag. Här fannog ej några märkvärdiga forntidslemningar, en hvar berättande eh konungs historin. Inga sällsynta tapeten intet sövre-porslin, ingen af Bouchers och Watteaus herdinnor, icke ens något spår af revolutionen eller kejsardömet eller 1 värdi; rienten, såsom bila eller förgyllda vas: Mr Templeo fi gt, hvardagligt och sönderbrutet skräp från den närvaa