gick: som i en dvala. Skulle bans outtröttliga sökande efter en älskad och lefvande hustru sålunda sluta i dödens mörka, outgrundliga svalg? Kunde denna smärta gestalt, som hade varit honom så kär, ha drifvit hjelplös nedåt den mörka floden, medan de kalla böljorna sköljde öfver det älskade ansigtet och löste det långa gyliene håret, som han så ömt hade strukit? Det ligger någonting overkligt i deras död som vi älska, vilket starka själar känna lika väl som de sva Döden var förtrolig med mr Templemores själ, men icke då han drabbade hans hustru, som han älskade med lidelsefull kärlek. Ännu var den dock icke något faktum, och han ville och kunde icke tro på den; men under detta motstånd, under detta fortfarande förnekande såg han skymten af en möjlighet, stor och hotande, som iklädde det närvarande och ållt, som omgaf honom, dröminens otydliga former. Han trodde det icke, och dock ryste han, då han såg Seinen rullande mot hafvet och bärande så mången okänd dödens börda till det oändliga djupet. Om det vare sanning! De gingo förbi La Morgue. Han såg monsieur Durand kasta en blick bort mot jdet. Han såg äfven dit — med hvilken asal Om det vore sapningt Om Pe ång hade hvilat der på en af dessa kalla stenskifvor, som han så väl erinrade sig! O Gud, var det detta läger han hade redt henne! Hans hjerta gjorde uppror emot denna ohyggliga tanke — han trotsade den, I den kärleks nama, sor, om ock icke mera än under några få dagar, hade knutit dem vid hvarandra, bad han den vika bort. Det var icke möjligt att hon så hade uppgifvit hoppet om kärlek och lefnadslycka, att hon, hvilken han hade känt för att vara så glad och liflig, hop med det mo