— Mindre leatern har några qväljar gifvit tvenne nyheter, Hvar skall jag tillbringa mina aftnar och En stund hos Diderot. Det förra stycket, en konversationsakt utan egeutg handling, hvilar så helt och hållet på ranska få anden, fordrar så bestämdt I ki elare, att dess upptagande ej pn anses lyckligt; och trots fru Hedins briljanta spel och hr Ötterströms vackra bemödanden måste stycket derför förefalla de flesta som en enda stor longör. Den senare komedien, af Michel Carr6 och Deslandes, intresserar mera, ej blott genom inflätandet af de historiska personligheterna Diderot och Rameau, brorssouen, utan äfven genom en liten väl tänkt och effektfull handling. De spelande återge arbetet särdeles förtjenstfullt ; isynnerhet anslår hr Petterssons framställning af den originella Rameau, de odi vagabondfigur, som Diderot så mästerlig skildrat, denna typ för det förnedrade franska folket, som snart skulle i revolutionen hämnas på sina förtryckare. — För öfrigt bar denna scen ånyo upptagit Runebergs Kan ej samt bjuder äfven på dansnwnmer.