g och Inlygt leende, då han talade. Detta hufvud, söm en frasmande hand hade lagt till rätta på kudden, låg tillbakasjunket så trött af alla jordens bekymmer, att det aldrig mera skulle resa sig. Lifvet egdeicke någon kärlek, icke någon röst eller någon syn, som kunde väcka denna slumrer: ur hene nes förtrollade sömn; hon var försjunken i den för evigt. Kunde det verkligen vara så? tänkte han. Måhända var icke så; men sådan var dock hans änsla i detta ögonblick. O, min Gud, är det möjligt att det x hon? ropade ham med torra, brännande läp Kan det vara hon? Det tvitvel, som följde på den förfärliga öfvertygelsen, var en kostlig tröst och hugsyvalan. När allt kom omkring, kunde ju möjligen den döda qvinnan ändå icke vara Dora. Förfärliga lidanden och hårda slag kunde dock å andra sidan ha drifvit etan till förtvilians brant, och det var möjligt att hans hustru icke mera var vid lif. Måhända var hon dock icke så synnerligt lik henne? För öfrigt fanns det ju egentligen ingenting som kunde ha drifvit Dora till en sådan förtviflan! Han såg åter på porträttet; men han var icke tillräckligt lugn för att kunna se riktigt skarpt. Det låg eo dimma öfver hans ögon, och hans hand skältde; han ryste för denna förfärliga likhet; men hans starka vilja dock öfvermakten oe besegrade denna ghet, Ånnu en gång betraktade han porträttet. O, huru ban tackade Gud af allt sitt bjerta! Det förekom honom ja redan som om hon alldeles icke liknade henne! Det här fruntimret var äldre än min hustrun, sade mr Templemore; äldre och magrare. Folk ser alltid äldre ut på fotografier, anmärkte monsieur Durand,