Aftonbladet – 17 december 1868, sida 2

åtanka. Finnas olika partier, blir dervid hvart och ett ibland dem i tillfälle att erfara, hvilken af de män, som representera dess åsigter, har största utsigten att förena partiets röster. Och nu inträder tidningarnes skyldighet, att fästa uppmärksamheten 2 den mening, som gjort sig gällande hos iktänkade bland valmännen, samt att efter bästa förmåga söka samla alla de i enahanla riktning verkande krafterna, så att man nå undvika att genom röstsplittring lägga ufgörandet i motständares ellerislumpens hand. Det är i öfverensstämmelse med dessa srundsatser Aftonbladet handlat vid alla de val, som hittills egt rum i hufvudstaden, selan valen, från att vara klassoch kotteriaffärer, blefvo allmänna medborgerliga angeägenheter. Och efter samma grundsatser imna vi handla vid det nu förestående vaet. Allehandas påstående, att vi tillförene rslat diktatoriskt oktrojera valen är kort och godt stridande mot sanningen., Om det någonsin förekommit, att tidningar velat oktrojera ett val, så lärer det väl vara vid detta tillfälle, då Dagligt Allehanda, Stockbolms-Posten och Dagbladet, utan något valmännens hörande, så godt som bjuda och befalla dem att röstå? på hr Lindhagen, och vi befara att dessa tidningar dermed icke mycket gagnat denne i flere hänseenden mycket förtjenstfulle mans kandidatur. Och icke mindre oklokt hafva Dagens Nyheter och Fäderneslandet förfarit, då de på eget bevåg uppställt hvar sin särskilda kandidat för en l: och samma sida. Att Dagligt Allehanda, på grund af förut vunnen erfarenhet, är obenägen mot offentliga valmöten samt bjuder till att efter bästa förmåga förbåna och förlöjliga dem, förundrar oss för öfrigt alldeles icke; ty följ-) derna deraf att valmännen fått tillfälle rådpläga och erfara hvarandras åsigter, har vanligen beredt nederlag åt Allehandas egna, i konservativa eller kotteriintressen förordade kandidater. Om den saken är således icke lönt att tvista med den ärade kollegan, hvars hållning i detta hänseende är ganska konseqvent. Detta är deremot något som icke gerna kan sägas om Dagens Nyheter, som på samma gång bladet förordar ett allmänt valmöte, synes redan på förhand hafva bestämt sig för den kandidat, som det kommer att rekommendera åt valmännen. Hvartill tjenar väl det offentliga mötet, om hvar och en på förhand fattat sitt beslut, oberoende af de åsigter, som kunna göra sig gällande hos dem som äro i afseende å grundsatser liktänkande? I den lilla föreläsning, som Dagens Nyheter håller rörande politiska val, omförmäles huruledes man t. ex. i Amerika slutligen uppställde blott två kandidater för groddegtvatet. Ja, just det: slutligen! Men etta skedde först sedan man genom en massa valförberedelser, genom möten, konventer, och hvad de allt heta, sökt utröna, hvilken kandidat, som hade största utsigten att förena hvardera sidans röster. Det är så vi vilja att man äfven här skall förfara, och vihoppas att man på det sättet skall slutligen komma till enighet äfven här. Detta förhindras på intet sätt derigenom att man såsom ett förhandenvarande faktum omförmäler hvilka kandidater som på olika håll omtalas och påtänkas; men väl förhindras det derigenom, att små och stora tidningar, små och stora kotterier äflas att på egen hand och utan att rådfråga tänkesätten hos valmännen arbeta hvar och en för sin kandidat. Allehandas påstående, att vi omtalat personer, på hvilka ingen menniska tänkt, är ett ytterligare afsteg från sanningen, som vi nödgas lägga denna kollega till last. Man behöfver. visserligen icke i dessa dagar vara tidningsredaktör för att hugnas med framställningar af ett rätt betydligt antal kandidaters vänner och förespråkare, och vi skulle till de redan af oss uppgifna namnen kunna lägga ännu andra, som man göker bringa i åtanka. Men nog nu om sättet för valförberedelserna, Vi anhålla till slut att få säga några jord Om sjelfva det förestående valet öch om de grundsatser, som vid detsamma kunna förtjena att tagas i öfvervägande. Allehanda vill göra valet till en strid mellan de förståndigt liberala och radikalerna., hyilka senare tidningen söker identifiera med de s. k. nyliberala. Vi förklara för vår del, att någon sådan strid iffågakommer icke, och detta helt enkelt derföre att den vore en onatrrlighet. De olika nyanserna af liberala af. dem nemligen som förtjena detta namn — veta alltför: väl, att de behöfva hvarandras stöd emot fromåtskridandets fiender, för att--de skulld strida inbördes. Minst kan anledning till strid från någon fraktion af de liberala ifrågakomma mot en på samma gång så duglig och så frisinnad kandidat som vi gerna anse hr Lindhagen vara. Men detta hindrar icke ätt meningarne kunna bland valmätmen vara något delade derom, huruvida man nu, då det är fråga om att tillsätta en ledig plats, bör söka en representant stående på den linie som hr Lindhagen, elter -om man bör välja en man, som mera bestämdt representerar principer och förer idbernas talan. . Enligt hvad vi förnummit, har man härvid under enskilda resonnemanger andragit, att de åsigter, för hvilka hr Lindhagen skulle blifva en utan allt tvifvel utmärkt representant, redan hafva talrika målsmän inom representationen. De flesta af hufvudstadens nuvarande riksdagsmän tillhöra — har man sagdt— deras antal. Och sakkunskap i de ämnen, med hvilka hr Lindhagen är företrädesvis förtrogen, såsom detaljerna af administrationen, styrelsemekanismens sammansättning 0. s. Vv, förefinnes icke den rikligen hos män, sådana som frih. Gripenstedt, hrr Kinmansson och Sjöberg, för att nu endast hålla oss till Stockholms-bänken? Men den plats, som lemnats tom fenom August Blanches bortgång, hvem fyller för närvarande den? Genom att gång efter annan utse till sin riksdagsman denne frejdade kämpe för de stora ideer, som sträfva att bryta sig väg i samtiden, hade hufvudstadens valmän ådagalagt, att de önskade se äfven dem ega en målsman inom folkförsamlingen, och en målsman just på Stockholms-bänken. . , Frågan behöfver derföre nu icke blifva, och blir icke, att genom ett val ådagalägga, att hufvudstadens valmän önska se dessa idber med ens och brådstörtadt genomförda. De återhållande krafterna äro tillräckligt starka för att innefatta en borgen för att icke några förhastanden i denna riktning komma att ega rum. Men frågan kan blifva om det icke för framåtskridandets sak ärj nyttigt och nödvändigt, att röster finnas inom folkförsamlingen, som med någon energi mana framåt, och med någon talang föra talan för idter, hvilkas utbredande utgöra förutsättningarne för framgången af det utvecklingsarbete, hvars fullföljande man hoppas af våra nya representativa former och såsom frukten af en stigande andlig odling, ett ökadt materielt välstånd. Ett sådant resonnemang ha vi hört bland män, som med skäl torde kunna räknas till sansadt och praktiskt liberala. Pe HR EES m Presterskapets aflöning. h den 27 nästl. November förordnat här ÅA. J. Piblgren att under en tid af 3 år,