Aftonbladet – 17 december 1868, sida 2

Paris var vid denna tid mycket fullt afl rykten om hemlighetsfulla -försvinnunden. Numro tre hade funnits dronknad i Evgland; men huru han hade fått detta olyckliga slut, kunde ingen få reda på Det var möjligen ett sjelfmord — men det kunde också vara något värre. Hemlighetsfullt var det, och det skulle det också sarnolikt fortfara att vara ända till domens stora dag, som skall upplysa allt som synes oförklarligt. Han, som hade förvärfvat sig eganderätt öfver historien om mr Templemore, hyste nu det gada hopp, att äfven denne skulle få ett ylikt tragiskt slut. Således första afdelningen: en myster. Andra afdelningen: upplysning af denna myster genom en ny såx an, som aldrig under några förhållanden skulle bli upplyst. Men detta blef icke något utaf; ty en eftermiddag kom en resande, en oförskämd klentrogen menimska, en riktig Thomas, som tvärt afbröt berättelsen och bestred den på det mest bestämda sätt, i det han frågade, hvad detta var för en löjlig historia? Monsieur! ropade portiern förnärmad; men mera sade han icke heller. Med öppen mun och uppspärrade ögon stirrade han på främlingen, i hvilken han igenkände mr emplemore i egen person. Han såg mycket trött och medtagen ut; men det var han sjelf, det kunde icke bestridas, och sålunda var det förbi med numro fyra och dess historia. Mr Templemore hade sedan vi sist sågo honom blifvit nära bekant med oro och bekymmer. Litande på en underrättelse från polisen, som öfvertygat:honom om att han omsider hade funnit sin hustru, hade han rest till ett logis för resanden i Passy, och hade bedt att få tala med mrs Foster, precist en qvarts timma efter sedan sagda dam