Aftonbladet – 17 december 1868, sida 2

Och nu hade den höge embetsmannen ett örträftligt tillfälle att, om han så behagade, lägga ett numro fyra af sina mystiska försvinnanden. Mr Templemore återvände icke denna natt, ej heller den följande morgonen, ej heller på dagar, som blefvo veckor. Han hade lemnat sin kappsäck, sin nattsäck, sina böcker och äfven en summa penningar efter sig, så stor hade hans brådska varit, och likväl återkom han icke, skref icke eller lät icke höra det ringaste af sig. Hotellvärden nöjde sig med att tillsvidare ta sin förre hyresgästs rum stå för hans räkning; men då hela fjorton dagar hade förflutit, flyttade han ut mr Templemores saker, hyrde ut rummen åt andra personer och anmälde saken för polisen. Polisen visste att han icke var i Paris, men mera visste den icke; historien kom ut bland folk och väckte stort uppseende; slutligen blef den en af hotellets legender; och ännu hade mr Templemore icke kommit tillbaka. TJUGUFJERDE KAPITLET, Som allting här i verlden måste ha sin egare, så blef äfven historien om mr Templemore snart förvärfvad och envist fasthållen af portvakten i det hotell, der han sist hade uppehållit sig. Han hade ett sätt, hvarpå han meddelade sin historia; men detta var godt nog. Så snart en ny gäst kom in i hans beqväma rum och frågade om han kunde få ett rum, brukade han mycket betänksamt säga: Ja, låt se, vi ha numro sju; det är det rum, i hvilket den der stackars herrn bodde, som försvann på ett så besynnerligt sätt; men ni ville ju ha elt rum, sir. Ja, då passar inte numro sju, utan det är bäst att ni får numro temton.